— Varför inte? — Vilket är bättre, att döda en tjuv än att låta honom leva och dela med sig? — Abu-Seïf är en dscheïne; jag är en ateïbeh. — Dessa båda stammar äro dödsfiender. Likväl vågade han smyga sig till vår tältby och röva bort min dotter. — Han tvingade henne att bli hans hustru. — Men hon lyckades fly och att föra med sig sin dotter. — Du har sett dem båda. — Du kom hit med min dotter, och hennes dotter var nyss härinne. — Sedan detta rov, som jag nämnde, har jag sökt honom för att kräva hämnd. — En gång var jag nära honom uti ståthållarens seraj — palats. — Men denne beskyddade honom och lät honom undkomma när jag lurade på honom utanför porten. — Senare skickades jag av vår dåvarande scheik till Mekka för att bringa ett offer åt Kaaba. — Jag och mina män lägrade oss utanför porten er Bamah. Och då fick jag se Abu-Seïf komma för att besöka helgedomen. — Jag grep honom, fast all strid är förbjuden vid Kaaba. — Jag ville inte döda honom där, utan endast tvinga honom med mig utanför staden att där ärligt övervinna honom i öppen envig. — Kampen slutade så att de heliga eunuckerna kommo och hjälpte honom, men togo mig och mina män tillfånga. — Han blev fri med sitt folk. — Men vi blevo portförbjudna till den heliga staden. — Hela vår stam blev bannlyst och förbannad och måste utstöta oss för att bli bannet kvitt. — Nu äro vi fredlösa, jag och de mina samt desse män. — Men vi skola hämnas och lämna denna trakt. — — Du har ju varit Abu-Seïfs fånge?
— Ja, det har jag.
— Berätta för mig något om detta.
Jag gav honom en kort skildring af förloppet.
— Känner du väl till platsen där hans fartyg ligger dolt? —
— Jag skulle kunna hitta dit i mörkret.
— Vill du föra oss dit?
— Ni vilja kanske döda honom?
— Ingenting hellre.
— Då kan jag inte villfara din önskan.