— Nej.
— Kan du svära detta vid ditt skägg?
— Ja, vid mitt skägg.
— Men om han ändå kommer ut är jag förlorad. Och detta skall komma över dig och din säd.
Han tog i kedjan ytterligt försiktigt med fingertopparna, lade medaljongen på marken och sig själv på knä medan han betraktade trolltyget.
— Ja, vid Allah, är det inte den onde! Titta, skall du få se, hur han sticker ut gadden. — Han slänger med huvudet och hornen, han svänger svansen, kröker klorna och stampar. — Ve oss — om glaset skulle gå sönder.
— Ser du inte, att hela figuren är konstgjord?
— Detta säger du bara för att lugna mig. — Vem skulle väl kunna göra en sådan här ond ande? — Ingen människa, ingen sant troende, ingen kristen, ej heller någon jude. — Men du är en stor lärd och en tapper hjälte, som kunnat betvinga satan, scheitan, och stänga in honom i detta lilla fängelse, detta zindan. — Hamdullillah! Nu är jorden säker för den där och hans följe! Och alla profetens efterkommande kunna fröjda sig över de kval, som han här måste lida. — Men vad menas med den här kedjan, sihdi?
— Den skall du också ge åt din brud.
— Jag? — — Denna kedja som är kostbarare än alla stora Moguls diamanter. — Den som äger en sådan kedja skall bli vida berömd bland alla troendes söner och döttrar. — Vill du verkligen giva mig den?