Här sutto vi äntligen av. Tälten uppsattes, och kvinnorna gjorde upp eld.
Denna kväll bjöds på en mycket riklig måltid, som tydligen härflöt från skeppsprovianten. Och efter denna fest kom fördelningen av bytet.
Som jag inte hade något att skaffa med saken så lämnade jag de andra och tog mig en rond i dalkitteln. På ett ställe tycktes det mig som om man skulle kunna komma upp och jag gjorde även ett försök. — Det var mycket stjärnklart, och allt syntes gå förträffligt. Efter en kvart stod jag däruppe på berget samt hade fri utsikt åt alla sidor så gott den klena belysningen medgav. — Åt söder såg jag på himlen ett sken, som lät förmoda att där låg en belyst stad. — Denna måste vara Mekka!
Under mig hörde jag sorlet av ateïbeherna, som antagligen kivades om bytet. — Det dröjde ganska lång stund innan jag åter befann mig bland dem. Scheiken mottog mig med orden:
— Effendi! Varför har du inte varit närvarande? Även du skall framför allt ha din del av bytet.
— Jag? — Hur så? — Jag var ju inte med och har således ingenting att få.
— Vi skulle aldrig ha fått detta byte utan dig. Du har fört oss an — om även indirekt — och du är din lön väl värd.
— Men jag vill ingenting ha.
— Sihdi! Jag känner föga till din religion. Och jag kan inte tvista med dig och kanske såra dig, då du ju är min gäst. — Dock vill jag antaga att din tro inte förbjuder dig att dela detta byte med oss. — Våra fiender där äro nu döda och deras fartyg uppbränt. — Du kan väl inte mena, att vi också skulle offrat allt detta byte, som är oss till nytta?
— Den saken skola vi, som sagt, inte tvista om. Mitt förslag är, att ni behålla det som nu är ert.