Nästa förmiddag redo Halef och Hanneh till Mekka. — Han medtog det rådet, att han skulle säga sig vara från ett långt avlägset land för att inte möjligen väcka den misstanken att hans hustru kunde vara en ateïbeh, alltså en från Mekka utesluten.
Med honom följde en bit till vägs en stammens man för att observera att vägen mellan Mekka och Dschidda inte just nu bjöd på några faror. Denne skulle också tills vidare där hålla utkik.
Även utställdes vaktposter vid dalkittelns ingång.
Den första dagen förflöt i lägret utan vidare anmärkningsvärda händelser. Jag talade på morgonen vid scheiken om att göra ett litet strövtåg. Han gav mig en kamel och uppmanade mig till försiktighet, så att vår tillflykt inte skulle bli upptäckt.
Jag hade hoppats att få göra denna utflykt ensam. Men scheikens dotter — Amscha, Hannehs mor, Abu-Seïfs förrymda hustru — kom fram till mig och sade:
— Kanske jag kan få rida med dig?
— Gärna, måste jag svara.
När vi lämnat dalkitteln slog jag helt mekaniskt in på riktningen till Mekka. Jag hade trott att mitt sällskap skulle avråda mig, men hon följde utan att säga ett ord. När vi ridit ungefär en kvarts timme drog hon mer mot höger sägande:
— Sihdi! Följ mig!
— Varthän?