— Nej, tack så mycket! Därav blir jämt intet.
Ett rop från land avbröt vårt samtal. Turken hade kallat sitt folk till aftonbön.
— Effendi! sade Halef. Solen går nu ned bakom jorden. Tillåter du att jag beder?
Han föll på knä och bad. Hans röst blandades med turkarnas unisona stämmor. Men knappt hade dessa tystnat förrän en annan röst gjorde sig märkbar. Denna genomträngde mörkret, som inhöljde sjöns norra sida.
"Hos Allah ha vi vår fulla förnöjelse, och härlig är han, vår beskyddare! — Det fins ingen makt och intet välde utom hos gud, den höge, den store! O, vår Herre, ïa Allah, o, gärna förlåtande, o, allgode, ïa Allah, Allah hu!"
Dessa ord framsades med en djup basröst, men för varje gång som namnet Allah nämndes togs detta en kvint högre. — Jag kände dessa ord och denna röst. — Så pläga de tjutande dervischerna bedja. —
Turkarne hade rest sig och tittade åt det håll, varifrån rösten förnams. — Först kom en liten, knappt sex fot lång och fyra fot bred flotte, och på denna knäböjde en man som paddlade sig fram med en åra och bad i takt med paddlandet. Han hade en vit turban och under denna en röd tarbusch. Vit var hela hans övriga klädning.
Detta var tecknet att han hörde till fakirsekten Kaderijeh, som mest består av fiskare och skeppare och som stiftats av Abdelkader el Gilani.
När han fick syn på sambuken hejdade han sig ett ögonblick, men ropade därpå:
— La ilaha illa lah!