— Endast två. Ty två måste bli kvar vid tälten — och båten bli kvarliggande tills vi återkomma.
— Ja! Giv order om detta, och så begiva vi oss i väg.
— Är ni en rask löpare, eller skall jag taga med mig Bill?
— Bill? — Vad skulle jag då här att göra vid Tigris?
— Här blir äventyr, och jag springer bra — som en hjort.
Sedan karlarna fått nödiga förhållningsorder kastade Lindsay den gåtfulla backan och bössan över axeln och följde mig. — Det gällde att upphinna tjuvarna innan de förenat sig med en större styrka, och därför kilade jag på så fort det var mig möjligt. Min följeslagares rutiga ben höllo sig fullt i jämnbredd. Det var ett riktigt nöje att löpa tillsammans med denne kuriöse engelsman.
ELFTE KAPITLET.
Hästtjuvarna.
Vi voro i början av året. — Marken var därför inte så ökenartad utan mera som en äng, men så att blommorna växte rent av som buskar. — Vi hade inte hunnit långt förr än våra byxor voro alldeles färgade av blomstoff.
Till följd av denna höga vegetation var det mycket lätt att följa spåren. De förde oss slutligen till en biflod, som rann ned från Dschebel Dschehennem och som hade ett ganska stritt lopp.