Den kuriöse engelsmannen Lindsay hade helt visst studerat ganska mycket. Han hade hört talas om utgrävningarna i Khorsabad, Kusjundschik, Hammum Ali, Nimrud, Keschaf och El Hather och hade därför kommit på den tanken, att även för sin del tillförse sitt hemlands stora museum — British Museum — samt att därigenom kanske bli en berömd man. Men jag sade honom:
— Så lätt går det nog inte. Inte på det sättet.
— Hur så? — — Jag har ju hackan med mig.
— Med den lär ni inte komma långt. Först och främst måste ni dessutom ha tillstånd av regeringen.
— Regeringen?
— Ja, den turkiska.
— Har t.ex. Nineveh tillhört turkarna?
— Visserligen inte, ty på den tiden existerade turkarna strängt taget inte. Men ruinerna befinna sig nu på turkiskt område, ehuru sultanens arm här inte är så mäktig. — De arabiska nomaderna äro här landets egentliga herrar. Och den som vill gräva här måste först sätta sig i vänskaplig förbindelse med dessa, om han annars vill vara säker till egendom och liv. — Därför rådde jag er att medtaga presenter åt deras hövdingar.
— Oho! Sidendräkterna!
— Just dessa som här uppskattas mycket högt och som dessutom äro lätta att transportera.