— Bäst är att vi draga oss in i öknen samt höra oss för med första beduin vi möta med hänsyn till närmaste stams närvarande uppehållsort.
— Mycket bra! — Bäst att rida genast.
— Men bättre att vi stanna här ännu en dag.
— Här — som inte finns ruiner att gräva i! — Nej. — Det duger inte alls! — Ned med tälten och så i väg!
Jag lät honom få som han ville då jag kom att tänka på att trakten efter händelsen med hästtjuvarna nog inte var så säker. — Vi togo alltså ned tälten, som skulle fraktas av våra båda tjänares hästar. Och snart voro vi inne på vägen till Sabakah-sjön.
Det blev en underbart vacker färd genom den blomsterrika steppen. Över allt möttes vi av blommornas väldoft. Jag kunde till och med inte neka till att här var skönare än på Nordamerikas savanner. Vi hade också valt en mycket fördelaktig väg, ty redan inom en timme kommo tre ryttare sprängande mot oss. De togo sig mycket ståtligt ut med de fladdrande mantlarna och vajande strutsplymerna. De mötte oss med upphävandet av höga rop.
— Gaphalsar! sade Lindsay. — Kanske de ämna taga oss på lansspetsarna?
— Nej! Man hälsar på detta sätt här i landet. Den som då visar sig rädd håller man för en feg stackare.
— Men vi ska visa dem annat, vi.
Han höll ord och klippte inte ögonbrynen när den ene av de tre måttade rakt mot hans bröst med lansen och inte drog undan den förr än spetsen nära nog berörde Lindsay.