Abu-Seïf.
"Och. Guds ängel, som hade gått framför Israels här flyttade sig nu och gick bakom dem; molnstoden, som hade gått framför dem, flyttade sig och tog plats bakom dem, och kom så emellan egyptiernas här och Israels här; och molnet var där med mörker, men till— lika upplyste det natten. Så kunde den ena hären icke komma uppå den andra under hela natten.
Och Moses räckte ut sin hand över havet; då drev Herren undan havet genom en stark östanvind, som blåste hela natten, och han gjorde så havet till torrt land; och vattnet klövs itu.
Och Israels barn gingo mitt igenom havet på torr mark, under det att vattnet stod såsom en mur till höger och vänster om dem.
Och egyptierna, alla Faraos hästar, vagnar och ryttare, förföljde dem och kommo efter dem ut till mitten av havet.
Då nu morgonväkten var inne, blickade Herren på egyptiernas här ur eldstoden och molnskyn och sände så förvirring i egyptiernas här; och han lät hjulen falla från deras vagnar, så att det blef dem svårt att komma framåt. Då sade egyptierna: ‘Låt oss fly för Israel, ty Herren strider för dem mot egyptierna’.
Men Herren sade till Moses: ‘Räck ut din hand över havet, så att vattnet vänder tillbaka och kommer över egyptierna, över deras vagnar och ryttare.
Då räckte Moses ut sin hand över havet, och mot morgonen vände havet tillbaka till sin vanliga plats, och egyptierna, som flydde, möttes därav och Herren kringströdde egyptierna mitt i havet.
Och vattnet som vände tillbaka, övertäckte vagnarna och ryttarna, hela Faraos här, som hade kommit efter dem ut i hafvet; icke en enda av dem kom undan.
Men Israels barn gingo på torr mark rätt igenom havet, och vattnet stod som en mur till höger och till vänster om dom.