— Det går inte. Varje schammar skulle genast bli igenkänd och vore förlorad om man fick se honom. Men…
Han tystnade och såg på mig forskande. Sedan fortsatte han:
— Emir! Är du verkligen vän till Malek, ateïbehernas scheik?
Ja. — Och även vår vän?
— Ja.
— Kom med mig! Jag vill visa dig något.
Han lämnade tältet. Jag och engelsmannen samt flera araber kommo efter. Under måltiden hade man uppslagit ett mindre tält — bredvid det stora — åt tjänarne. Och när vi gingo förbi sågo vi att dessa nu fingo sin part av festmåltiden. — Utanför tältlägret stodo hästar bundna vid pålar. Till dessa förde man mig. Alla djuren voro präktiga, men två alldeles ypperliga. Den ena var ett ungt schimmelsto med det vackraste huvud jag någonsin sett. Öronen voro långa, tunna och genomskinliga. Näsborrarna höga och djupröda. Man och svans voro som av silke.
— Superb! utropade jag betagen.
— Säg: "Masch Allah!" sade scheiken.
Araberna äro mycket vidskepliga. Om något faller dem väl i smaken, skall man säga: "Masch Allah! om man ej vill stöta sig med dem.