— Ja.
— Läs då upp den för mig!
Han var verkligen så orolig för både mig och hästen. Och då jag kunde bönen i fråga läste jag:
"I Allahs den allbarmhärtiges namn! — Vid de snabbt ilande hästarna med frustande näsborrar och bland dem som sparka upp gnistor och bland dem som tävlande tidigt om morgonen störta mot fienden; de som kasta upp damm och genombryta fiendens skaror — i sanning, människan är otacksam mot sin Herre, och han själv måste intyga detta. — För omåttligt hänger hans lust fast vid det jordiska goda. — Vet han då inte, att då allt skall dragas fram, allt som ligger i graven och allt som är fördolt i människans bröst, vet han då inte, att Herren på den dagen fullkomligt skall känna dem?"
— Ja, du kan denna bön. Jag har läst den tusen gånger för denna häst under nattens timmar. Gör du detsamma, och han skall märka, att du har blivit hans herre.
— Men kom nu tillbaka in i tältet.
Engelsmannen hade hittills varit en stilla åskådare. Men nu kom han fram till mig och sade:
— Varför sköt man på er?
— Jag ville visa dem något som de ännu inte kunna.
— En utmärkt häst var det.