För att uppnå Döda havet hade jag inte tagit den vanliga vägen från Kairo till Suez. Den mellan dessa båda städer liggande öknen förtjänar redan långt förut inte ökennamnet. Förr var denna sträcka fruktad på grund af dess fullständiga vattenbrist och för de beduinska rövarehorder, som ströko kring i dessa nejder. Nu är det något helt annat. Och detta var orsaken till att jag dragit mig åt söder. En ritt genom det inre ödelandet hade mer intresse för mig än att färdas på banade vägar. Därför ville jag också undvika Suez, som endast kunde bjuda mig det som jag redan sett och lärt känna.

Under vår ritt uppdöko framför oss de båda kala höjderna Dschekehm och Da-ad, och till höger om oss hade vi den höga toppen av Dschebel Gharib, bakom oss Faraos grav. Röda havet sköt in med en vik till vänster och i den viken låg ett fartyg för ankar.

Detta var en av dessa båtar, som man vid Röda havet kallar sambuk. De äro ungefär 20 meter långa och 5 meter breda och ha ett litet akterdäck under vilket merendels är anbrakt en avplankning för härbärgerandet av kaptenen och passagerare. En dylik sambuk har utom åror — ty den framdrives även med rodd — två trekantiga segel, av vilka det ena är ställt så långt från det andra att det, utspänt av vinden, räcker över fartygets hela framdel och där bildar en halfcirkelformad ballong, såsom man kan se på antika mynt och på gamla fresker. Man kan tryggt taga för givet att dessa fartyg med hänsyn till byggnad, bemanning och tackling än i dag följa samma grunder som uti den grå forntiden och att dess nutida sjöfolk besöker samma vikar och ankarplatser, som under den tid, då Dionysos gjorde sitt berömda tåg till Indien. — Röda havets kustfartyg äro vanligen byggda av ett indiskt träslag, som araberna kalla sadsch, och som med tiden blir så hårt i vatten, att man inte kan slå in en spik i detta trä. Då sådant trä inte rötes, så kan man få se sambuker, som äro minst ett par hundra år gamla. Sjöfarten i de arabiska vikarna är mycket farlig. Därför seglas inte heller nattetid, utan man uppsöker en säker ankarplats, så snart mörkret är i antågande.

Den framför oss liggande sambuken hade just gjort detta. Den låg för ankar och var dessutom fast med en tross och låg där utan bemanning vid kusten. Skeppsfolket hade gått i land och lägrat sig vid en liten bäck, som flöt ut i havet. Den man, som med en viss gravitetisk hållning tagit plats på en matta ett stycke från de övriga, kunde antagas vara fartygets kapten eller ägare. och jag säg genast, att han inte var arab utan en turk. Sambuken visade också storherrens, sultanens, färger och besättningen hade turkisk dräkt.

Ingen af alla dessa rörde sig ur fläcken när de fingo syn på oss. Jag red nästan ända fram till den som jag antog vara befälet, lyfte högra handen till bröstet och hälsade honom med avsikt inte på turkiska utan på arabiska:

— Må Gud skydda dig! Är du detta fartygs kapten?

Han riktade på mig en högdragen blick, mönstrade mig mycket noga och en god stund innan han svarade:

— Jag är densamme.

— Varthän ämnar du dig med din sambuk?

— Jag far över allt.