Och han fortsatte med full hals vare sig han hört mig eller ej. Och alltjämt lika munter kom han sjungande in mot stranden, där jag gick emot honom.
Han fick genast ögonen på mig, men blev stående med ett uttryck av undran, medan han närmare betraktade mig, när jag hälsade honom på mitt hemlands språk.
— En turk, som talar tyska! utbrast han.
— Nej, men väl en tysk som talar turkiska!
— Ser jag väl rätt? Kan jag tro mina öron? — Men ni ser alldeles ut som åtminstone en arab. Törs jag fråga vad ni är?
— Författare. — Och ni?
— Jag? — Hm! Violspelare, komiker, skeppskock, privatsekreterare, bokhandlare, äkta man och handlande, änkling, rentier och nu turist på hemväg.
Han rabblade upp allt detta med sådan grandezza att jag måste skratta.
— Då har ni varit med om mycket, sade jag. — Och nu skall ni hemåt?
— Ja, till Triest att börja med, om jag inte under vägen råkar ut för något nytt. — Och ni?