Hon vände kamelen och följde samma spår som denne nyss hade gått. Jag höll mig vid hennes sida, och de andra följde efter oss.
Jag vände mig om och ropade till Albani på vårt gemensamma modersmål:
— Nå! Hade jag inte rätt i att vi skulle råka ut för äventyr?
Albani svarade med ett stycke slagdänga ur sin rika repertoar. Han hade således återvunnit sitt goda humör sedan konsten att rida kamel inte visat sig oöverstiglig för honom.
Kvinnan syntes inte längre tillhöra den första ungdomen. Hennes ansikte hade markerats av ökensolens strålar och av strapatserna och kanske umbäranden, vilka ingrävt rynkor i huden. Men förr var hon säkert en vacker kvinna, vilket man nog kunde se än.
Men vad hade kunnat fört henne så allena ut i öknen? — Varför hade hon slagit in på vägen till Dschidda och varför vände hon nu om med oss? — Varför blev hon så synbart glad över att Halef skulle till Mekka, och varför sade hon oss inte vart hon förde oss?
Hon var i sanning underlig!
Hon var för mig en gåta. Hon hade en bössa och bar i gördeln en yatagan; ja, i kamelens sadelrem hade hon till och med ett sådant där kastspjut som i en arabs skickliga hand kan vara så farligt. Hon gjorde helt och hållet intryck av att vara en självständig, orädd amazon, och denna benämning var precis passande, då det i många trakter av Orienten ofta finns sådana krigiska kvinnor, vilka i andra länder med större frihet för kvinnorna blivit allt mera sällsynta.
— Vad talar han för ett språk? sade hon, då hon hörde Albani?
— Tyska språket.