— Gott! Jag är Hadschi Halef Omar Ben Hadschi Albul Abbas Ibn Hadschi Dawud al Gossarah. Denne sihdi är Kara Ben Nemsi, som inte ens är rädd för själfva fan! — Vi ha genomrest hela Sahara och Egypten och ha utfört många hjältedåd. — Man skall tala om oss i alla kaffehus och i alla värdshus hela världen runt. Och om du nu vågar säga ett enda ord som inte behagar min herre, så skall du få smaka den här piskan om du än är aldrig så mycket en wergi-baschi eller har ännu flere män med dig. Denna hotelse hade en utomordentlig verkan. De båda beduinerna, som varit våra ledsagare hit, hade redan gripit till flykten inför denne wergi-baschi hotande hållning. — De höllo sig i alla fall på lämpligt avstånd. — Matroserna och turkens tjänare hade rusat upp och gripit till vapen, och tullnären hade med en rask rörelse sprungit upp. — Han grep efter sin pistol. Men Halef höll redan mynningen av sitt vapen utaf samma slag framför turkens bröst i det turken ropade:
— Grip honom!
Det goda folket behöll visserligen den hotande hållningen, men ingen vågade lyfta sin hand mot Halef.
— Vet du vad det kan kosta att hota en wergi-baschi med piska? frågade turken.
— Ja, det vet jag, svarade Halef. Att hota en wergi-baschi med piska betyder, att han också skall få smaka den, om han fortsätter att göra sig lika viktig mot oss, när vi fråga honom om något. Du är dessutom en storherrens slav, men jag är en fri arab.
Nu lät jag min kamel böja knä, steg av och tog upp mitt pass.
— Muhrad Ibrahim, sade jag. Du ser nu, att vi äro lika litet rädda för dig, som du för oss. Du har emellertid begått ett mycket stort fel med att snäsa en effendi, skymfa honom, så mycket mer som han står i paschans skugga, i giölgeda padischahnyn.
— I storherrens skugga, den Allah måtte välsigna!
— Men vilken menar du?
— Mig själv.