— Jag har hört talas om den. Till den hör öknens tappraste män. Inte ens pilgrimsskarorna äro säkra för dess kulor. De äro dscheheinefolkets största fiender och till det folket hör Abu-Seïf. — Vad vill den där kvinnan oss?
— Jag vet det ännu inte.
— Vi få väl veta det då. Men, sihdi, håll dina vapen redo! — Jag har inte mycken lit till dem, ty de äro utstötta och förbannade.
— Hur vet du det?
— Vet du inte att alla bedawis — beduiner — som bo i närheten av Mekka hopsamla alla droppar av vaxljusen, askan från alla offerbål och jorden från trösklarna till Kaaba, med vilket allt de ingnida sina pannor? Men denna stam gör det inte, ty den vågar sig inte till Mekka eller Kaaba, emedan den är fördömd.
— Av vilken orsak har detta skett?
— Det komma vi kanske att få veta av dem själva.
Under tiden hade kvinnan sagt några ord till männen och till en gubbe, som närmade sig henne. Han hade ett mycket ärevördigt utseende.
— Allah välsigne er ankomst! sade han åt oss. Sitt av och träd in i vårt tält. Ni äro våra gäster.
Denna försäkran gav mig övertygelsen att vi inte hade något att frukta. — När en arab uttalat ordet ‘def’ — gäst — så kan man ge honom fullständigt förtroende.