Sedan jag besvarat ett flertal delvis ganska närgående frågor samt sväljt något champagne, såg jag mig oförhindrad att gå och var då en förlofvad ung man samt upptagen till medlem af denna byråchefsfamilj.

I flera månader var jag medlem af denna byråchefsfamilj, hvilket tillgick på följande sätt: Byråchefen klappade mig på axeln, när han fick se mig, frågade om jag var flitig och undrade hvad jag egentligen tänkte bli och hvad jag kunde hoppas på i befordringsväg; byråchefens fru förmanade mig till sparsamhet och gudsfruktan samt tog reda på all föda, som jag inte kunde äta, för att träna mig att älska den; den flickan, som jag skulle haft, bemötte mig alltjämt med hjärtliga åthäfvor men arbetade energiskt på att dels ränsa min bekantskapskrets, dels vänja mig af med alla mina vanor. »Det är bäst du upphör med ditt omåttliga cigarrettrökande nu, Huck lille, det blir annars ledsammare för dig sedan ...» — »Jag tycker det är någonting så försmädligt hos den där Sjölund, som du alltid hänger ihop med; du har väl ingenting emot att dra dig ifrån bekantskapen med honom; bara skrif några rader» ...

Det är rätt dyrbart att vara förlofvad, när ens byråchef till svärfar har en större skara barn och den flickan man skall ha dessutom är sällsynt nöjeslysten. På den grunden ansåg jag mig inte längre ha tillfälle att vara medlem af denna respektabla familj och beslöt att snarast möjligt utträda ur kretsen. Såsom varande en gentleman ville jag dock icke själf säga upp min trolofvade, utan valde den finkänsligare utvägen att medelst allehanda väl beräknade trakasserier och obehagliga yttranden förmå henne att själfmant återsända den s. k. gyllne bojan. Så skedde ock. I det åtföljande brefvet stod det så här:

»Bästa kandidat Leber! Jag känner, att jag inte längre kan sympatisera med Er, så som jag en gång drömde. Jag vill försöka att bli lycklig på annat sätt och hoppas, att Ni aldrig måtte glömma Er vänligt tillgifna Vera.»

Brefvet andades ju inte den kvalfyllda bitterhet, som jag önskat finna, men var för öfrigt fullkomligt korrekt till sitt innehåll, ty hon har funnit lyckan på annat håll, och jag minns henne, som ofvan antydt, alltför väl.

MEDPASSAGERARE.

Det torde icke kunna betraktas som någonting i och för sig epokgörande, att jag en dag eller, exaktare preciseradt, en natt färdades från Stockholm till Visby, och jag skulle inte besvära allmänheten med detta triviala faktum, om jag hade varit ensam på farkosten, i synnerhet som jag inte har någon sjösjuka att redogöra för, ej häller någon massaker.

Men jag var kringhvärfd af medpassagerare, som utan att egentligen mena det på det angenämaste sätt fördrefvo tiden för mig.

Jag syftar närmast på de tvänne bröllopsresande paren, Ljunghults från Jockmock samt Fritzchen och Mäuschen. Dessa bägge lyckliga och laggifta par voro, fast i ett väsentligt afseende jämställda, i ett flertal andra, likaledes väsentliga afseenden afgjordt olikartade. Ljunghults hade varit förmälda i elfva år, men såsom varande i saknad af föräldraglädje, höllo de fortfarande af hvarandra med en nära nog nygift intensitet.

När Ljunghult en gång i tiden hemförde sin unga brud från Västervik, låg tanken på en regelrätt weddingtrip dem fjärran. Bruden betraktade färden från Småland till Jockmock såsom ett tillfyllestgörande resnöje, och Ljunghult själf åtrådde ingen ökning i kostnaderna. Ljunghults galanteri- och kryddkramhandel hade emellertid under årens lopp tagit ett ganska märkligt uppsving och alstrat ett välstånd, som var ägnadt att väcka alla hittills slumrande vällefnadsinstinkter och lyxpretentioner. Fru Ljunghult hade börjat hålla modetidning och nu gjorde de, som sagdt, sin bröllopsresa i anslutning till ett bekant ordstäf. Fru Ljunghult bar en beundransvärd resdräkt, där de flesta kulörer jag känner till voro behändigt representerade; Ljunghult själf gick i gula skor och rökte cigarrer, som icke härstammade från hans egen affär.