Smeden Järnberg hade särskildt fäst sig vid den lösa tapet, bakom hvilken Polonius undanstuckit sig, och kom därifrån osökt in på frågan om inneboendesystemet. Ansåg, att här möjligen förelåg en antydan om ett provisoriskt upphjälpande af dettas värsta olägenheter, men att man icke borde förhasta sig utan besinningsfullt pröfva förhållandet.

Sadelmakaren Gustafson tillfrågade föredraganden med lätt ironi, hvad han åsyftat med sitt en passant utslungade påstående, att pjesens författare var en stor konstnär. Så märkvärdigt stor sådan kunde han väl i alla fall inte vara, ty Gustafson hade aldrig ens hört talas om några taflor, som han skulle ha målat. Det konstnärskapet måtte ha varit mera, så att säga, privat.

Skratt och applåder. Gustafson åtnjöt stadgadt rykte för rolighet. Den öfverklasstalare var inte född, som inte han skulle kunnat dräpa i en handvändning.

Ännu ett tiotal opponenter uppträdde, de flesta för utvidgad rösträtt, klockan gick på elfva, och Tedde lyckades inte få en syl i vädret. Han kände sig också något slak och förvirrad, kort sagdt stukad. Hans uppfattning af den underkufvade brodern undergick metamorfoser.

Slutligen — sedan en beläst metallarbetare upplyst församlingen, att »Hamlet» var ett sällspordt bosch, för det stod i en styf bok, som hette »I röda rummet», och det var allt sant, för den som hade skrifvit den boken, han kunde göra teaterpjeser själf, mycket bättre — upplöstes mötet, och Tedde gjorde sig osynlig utan att vidtaga de handskakningar öfver lag, som han på förhand svärmat om.

Han kände sig nu själablöt och obetydlig en tid; men hans ideal låg ännu ej i spillror, och han beslöt att göra vidare försök. Hans erfarenhet hade lärt honom, att utrikiska ords undertryckande var en högligen onödig och måhända för hans eget anseende menlig åtgärd. Det syntes honom nu lämpligt att uppträda fullt naturligt och onivelleradt samt att icke sky de mera gängse klassiska citaten, när de föllo honom på tungan. Styrkt af dessa nya föresatser, öppnade han umgänge med den oftanämde brodern, deltog i föreningssamkväm och smärre tillställningar på änklare lokaler. Något innerligare förhållande ville dock ej uppstå. Brodern framhärdade i att behandla Tedde öfverlägset, brodern innehöll ett kompendium af populärt naturvetenskapliga universalverk, som Tedde aldrig inhämtat, samt ansåg lifsgåtan tämligen löst, och de fina citat, som föllo Tedde på tungan, föllo icke brodern på läppen.

Jag har inte utrymme att här redogöra för Teddes olyckliga konversationsexperiment eller hans bedröfliga föredragsöfningar med däraf framkallade diskussioner. Nog af, han drog sig småningom tillbaka i smärtfylld insikt om sin saknad af demokratbegåfning och tog åter fatt på sin professorsexamen, men med bruten håg och med förvärfvadt medvetande om att fördjupandet i lärda studier ödesdigert förhindrar det ogrumlade och triumferande öfverskådandet af tillvarons fenomen.

Tedde blir aldrig den snillekrönte professor emeritus han redan i vaggan gaf så rika löften om.

INNEHÅLL.

Min födelsestads krönika.
Sid.
En stadsplan utan vinklar[5]
Den intorkade fontänen[10]
När vi döda vaknade i landsorten[15]
Tyngdlagen och vedergällningens lag[21]
Den hvita mössan[25]
Interviewarens debut[31]
Sanningen om de döda[37]
Karnevalsyra i fosterlandets tjänst[45]
Konkurrentruinen[50]
Storsångerskan på genomresa[55]
Rafaels jubileum[60]
Moder Svea på Stadshotellet[66]
De två pälsärna[76]
Jakten efter vitsen[83]
Julen sådan den bör vara[89]
Världens vägar.
Hur laviner uppstå[97]
Herrn med det dåliga humöret[102]
Den flickan jag skulle haft[107]
Medpassagerare[114]
Recensentens törnestig[120]
Kärleken ur förläggarsynpunkt[128]
Gluntens epigoner.
Hänryckningens stad[137]
Kandidaten på rutschbanan[143]
Fribergs examensfest[152]
Teddes demokratiska fiasko[158]