Icke heller den omständigheten, att flertalet emigranter utgöres af ungt, arbetsdugligt folk, huru beklaglig den än från andra synpunkter må vara, minskar i någon väsentlig grad den verkliga lättnad, som tillskyndas landet genom utvandringen, der denna eljest blifvit en nödvändighet. Ty just från dessa personer, hvilka ännu ej lyckats vinna någon synnerligen fast fot i samhället, utgår den fruktansvärda konkurrens, hvilken tidtals hotar att alldeles nedtrycka arbetsklassens ställning, och i det hela utgör det väsentligaste hindret för dennas varaktiga förbättrande. För öfrigt, existerar öfverbefolkning, kan ej gerna någon åtgärd vara egnad att hastigare mildra denna än aflägsnandet af personer i den mest alstringskraftiga åldern. De utvandrare, som redan ega familj, taga i regeln denna med sig, och de, som möjligen hafva andra anhöriga att understödja, skola i allmänhet lättare kunna göra detta från Amerika, än om de stannat hemma. Men betraktad såsom landets habituela tillstånd, är visserligen en stark utvandring ett ondt, om man nämligen besinnar, att befolkningen genom sin alltför hastiga förökning sjelf skapar sig de svårigheter, till hvilkas afhjelpande emigrationen sedan är det enda tillgängliga medlet, men ett ganska ofullkomligt sådant.—Författaren fortsätter:
—"Liksom de flesta ser äfven föreläsaren på utvandringen med oglad blick; men hans synpunkt är ändå icke den samma, ur hvilken ofvanstående betraktelser framsprungit. De flesta skulle väl helst se, att utvandrarne stannade hemma sitt land till nytta. Hr W. åter påstår, att de kunna icke stanna hemma om de—eller åtminstone deras efterkommande—icke vilja svälta ihjäl; ty orsaken, som drifver den ut, är, att vårt land i närvarande tid är öfverbefolkadt.
Och dermed har han fattat tömmen på sin kända käpphäst."
Uppskjutande till det följande att försvara min ståndpunkt vill jag här endast anmärka, att, som jag tror, den ärade artikelförfattaren skall få rätt svårt att uppvisa någon enda utförligare framställning rörande utvandringen, der ej detta fenomen ställes i ett bestämdt samband med de europeiska ländernas starka folkökning. Äfven den framstående svenska statsman, hvars åsigt i början af artikeln återgifves, betraktade ju emigrationen såsom beroende på ett öfverskott i folkmängd, utöfver hvad ett land sjelft har behof af eller bruk för. Något annat eller mera har jag i sjelfva verket icke yttrat, hvadan min uppfattning af frågan på intet sätt kan sägas vara afvikande från den, som hyses af de på detta område mest sakkunnige.—Efter denna lilla anmärkning lemnar jag på nytt ordet åt författaren.
—"Den satsen tarfvar nog att närmare skärskådas. Lider Sverige verkligen i närvarande tid af öfverbefolkningens onda?
Utvandringen i och för sig bevisar ingenting. Hennes allmänna grund är—såsom ock föreläsaren riktigt framhöll—sträfvandet hos individerna att skaffa sig en bättre ställning—men här är att tillägga: och på lättare sätt än de inse, att det kan ske hemma. Om ett land erbjuder ovanligt rika hjelpmedel för att taga sig fram, om vägen dit är lätt och billig att fara, om många rest den vägen förut och haft framgång, så är det väl icke underligt, att man öfvergifver sin mindre gynsamma ställning hemma och reser efter för att sjelf söka sin lycka—på det hela taget icke underligare, än att en man, som redan har en plats, på hvilken han eger sin tarfliga utkomst, gerna antager en plats i en annan ort, som gifver honom högre lön. Vid tal om anledningarna till en senare tids ökade utvandring torde icke alltid till fylles framhållas den lätthet och trygghet nutidens stora emigrantångare erbjuda för öfverfarten i jemförelse med segelfarten för några årtionden sedan, vidare mängden af dem, som redan farit öfver och hvilkas föredöme manar till efterföljd, slutligen den täta brefvexlingen. Ju flere der borta på andra sidan hafvet locka, och ju lättare färden dit är, dess lösare sitter den obemedlade här hemma på sin torfva. Ödena, han går till mötes, äro icke så dunkla som förr, landet icke så främmande.
Om mycken nöd till regeln drefve den svenske emigranten hemifrån, liksom fallet i synnerhet förr var med den irländske, så kunde möjligen öfverbefolkningens tillvaro anses bevisad; men så är det icke. Det är dess värre icke de torftigast lottade, som utvandra.
Men att den stora mängden af utvandrare lemna, eller åtminstone tro sig lemna, knappare lefnadsvilkor för att vinna rikligare, det är riktigt, och deraf får man utan tvifvel draga den slutsatsen, som just icke utgör någon ny sanning, att Amerika för närvarande bjuder bättre och lättare tillfälle till utkomst än vårt fädernesland."
Jag tillåter mig här några invändningar. Då författaren yttrar, att det "dess värre icke är de torftigast lottade som utvandra", tänker han uppenbarligen endast på utvandringen till Amerika. Det icke alldeles obetydliga antal svenskar, som årligen utvandrar till våra närmaste grannländer utgöres verkligen, så vidt man vet, af personer tillhörande de allra fattigaste klasserna. Men, oafsedt detta, har ju författaren i det föregående sjelf medgifvit, att om de mest nödlidande icke emigrera, så sker detta helt enkelt emedan de "icke kunna komma någon hvart", och det förefaller då onekligen något besynnerligt, att han nu andrager sagda omständighet såsom talande emot, att i vårt land nöden skulle vara orsak till utvandringen. Med lika mycket skäl kunde man ju försöka gendrifva den nog allmänna åsigten, att det är hungern, som förmår menniskor att äta sig mätta, genom påpekande af det sakförhållande, att en stor klass hungriga, och just de allra hungrigaste, faktiskt nästan aldrig äta sig mätta—emedan de icke hafva något att äta.—
Jag vänder mig nu till slutorden. Det är icke någon ny sanning, säger författaren, att tillfällen till utkomst äro lättare att finna i Amerika än i vårt fädernesland. I förbigående sagdt får man dock ännu alltjemt höra denna sanning med mycken liflighet bestridas; eller hvad betyda eljest sådana uttryck som de af mig anförda "förvillelse", "folksjukdom" m. fl., använda för att beteckna lusten att resa till Amerika? Att den nämda "sjukdomen" skulle vara "till döds", säges väl icke uttryckligen men förmodligen är ej heller meningen, att den skulle höra till det slags åkommor, som väl genomgångna pläga medföra en varaktig förbättring af helsan. Emellertid må man kunna hoppas, att den sundare och mera opartiska uppfattning af förhållandet, som artikelförfattaren visar sig ega, efter hand skall göra sig mera allmänt gällande; och i det hela taget tror jag, att det mesta af hvad han här ofvan yttrat är fullkomligt riktigt och sant. Men dermed är den vigtigaste delen af frågan dock ännu ej vidrörd. Att förhållandena i Amerika i många afseenden äro bättre än här hemma, behöfver man just icke mer än ögon för att kunna se; men hvarför äro de detta? Man far ju numera icke till Amerika för att hemta skatter af ädla metaller, man reser dit i afsigt att der återupptaga alldeles samma sysselsättningar, som man dref i hemlandet. Hvarför lönar sig då arbetet bättre der än här? Äfven i Amerika gäller väl dock lagen om prisets bestämmande genom förhållandet mellan tillgång och efterfrågan äfvensom den s. k. "minsta medlets lag". Om tjenstfolk och arbetare derstädes bättre betalas af sina husbönder och arbetsgifvare, lär sådant näppeligen bero på någon öfverströmmande välvilja å de senares sida; det vore underligt, om icke de i likhet med andra menniskor ville med minsta möjliga kostnad erhålla största möjliga valuta. Orsaken måste då ligga deri, att det i Amerika ännu är ondt om tjenstfolk, och att tillgången på yrkesarbetare der icke lika fullständigt täcker efterfrågan, som fallet är här hemma. Vända vi oss till jordbruket, der olikheten ej är mindre påtaglig, skall man måhända hänvisa på fruktbarheten hos en jord, som under flera år efter upptagandet icke ens kräfver gödsling för att bära rika skördar. Detta argument är obestridligt, men fördelen borde väl dock i någon mån uppvägas af den att i ett redan välbebygdt land få tillgodogöra sig frukten af många föregående generationers arbete. Det är helt visst icke någon småsak att långt borta i en ödemark för första gången bryta bygd. Men det finnes ännu en annan och vigtigare olikhet. I Amerika kan hvar och en för en ringa penning erhålla så mycket jord, om än afsides belägen, som han orkar bruka. Men i ett gammalt land får i regeln en stor del af den jordbrukande befolkningen med hundratals dagsverken om året betala rättigheten att för egen räkning beså och skörda några få tunnland stenbunden skogsmark. Också händer det i Amerika, när lyckan är god, att nybyggaren, som under de första åren tillbragte sina nätter i en eländig jordkula, till sist blir i stånd att bygga sig ett praktfullt tvåvåningars palats,[58] medan den, som här hemma börjar i en jordkula, onekligen har all utsigt att få sluta sina dagar i denna eller i en liknande.