Det är rätt väl, att den nämda uppsatsen ej, såsom eljest stundom plägar vara fallet med våra statistiska publikationer, är försedd med "index" eller "compte rendu" på franska språket; i motsatt fall skulle möjligen franska statistiker med blandade känslor taga del af den hårda dom, som här af deras svenske kollega afkunnas öfver en folksed, hvilken af några bland de mest framstående ekonomer och statskunnige i Frankrike, en Legoyt, en Bertillon,[52] en Charles Dunoyer, för att ej nämna Joseph Garnier,[53] ansetts utgöra hufvudgrunden till detta lands ekonomiska kraft och storhet. Att Frankrike häruti afvikit från "naturens väg" synes ej särdeles bekymra dessa; förmodligen hafva de liksom deras landsmän öfverhufvud lagt på hjertat det minnesvärda yttrande, hvarmed Voltaire på sin tid afvisade sin stora samtida Rousseau's naturdyrkan, och som skulle kunna omskrifvas sålunda: "Naturens väg i all ära, men för att gå den fullkomligt måste man gå på alla fyra; vi som gå på två hafva nu en gång slagit in på en annan väg, nämligen förnuftets, som vi ej vidare böra öfvergifva".

I en helt annan riktning än denne svenske statistiker yttrar sig en af Tysklands stormän på statistikens område öfver här berörda förhållanden. Den ansedde skriftställaren och vetenskapsmannen Gustav Rümelin, kansler och professor i social-statistik vid universitet i Tübingen, fordom kultusminister i konungariket Würtemberg, har vid flera tillfällen varnande tagit till orda mot den hejdlösa folkökning, som under senare åren egt rum i Tyskland. Hans senaste uttalande i denna fråga[54] är väl värdt att äfven af den svenska allmänheten uppmärksammas, ej blott på grund af de många slående beröringspunkterna med vårt eget lands förhållanden, utan kanhända lika mycket som ett lärorikt exempel på, huru en uppriktig fosterlandsvän, fastän intagande en samhällsställning, som måste göra ett brytande med gängse traditioner och fördomar dubbelt påkostande, hellre säger sitt folk sanningen, äfven en obehaglig sådan,[55] än han nedlåter sig att smickra dess passioner, eller under tystnad åse, huru det framrusar på en väg, som måste blifva olycksbringande. I den nämda uppsatsen påpekas, hurusom Tysklands folkmängd på de sista 9 åren erhållit den oerhörda tillökningen af ej mindre än 4 millioner invånare, hvilket är mer än befolkningen i Baden, Elsass-Lothringen och Hessen tillsamman. "Det är", anmärker författaren träffande, "som om en stor provins, motsvarande tiondedelen af hela riket, hade blifvit annekterad—dock utan sjelfva jordbesittningen." Betraktade från denna synpunkt framträda de ihärdiga finansiela svårigheter, som sedan länge uppväcka tyske statsmäns förtviflan, i en helt ny och klarare belysning; men man inser också, att de utgöra endast förspelet till de ännu fruktansvärdare förvecklingar, som ofelbart måste inträda, om ej Tysklands invånare, medan det ännu är tid, besluta sig att följa exemplet af sina grannar på andra sidan Rhen, och inskränka sina familjer till ett medeltal af 2 eller 3 barn. Detta blir derför det råd, författaren gifver sina landsmän. Och gent emot ordandet om denna franska folksed såsom varande "ein dunkler Punkt" i den franska nationalkarakteren, framhåller författaren med värma, huru föga det anstår Tyskland att med fariseisk egenrättfärdighet söka utpeka en dylik hos sina grannar, medan dess eget sociala lif innesluter så många mörka punkter af en helt annan och svårare beskaffenhet.

I detta yttrande vågar jag för min del, hvad mitt eget fosterlands förhållanden angår, instämma. Ja, jag ville gå ännu längre. "Den mörka punkten" förvandlar sig, när jag blott uppmärksamt betraktar den, för mina ögon till en ljuspunkt, vittnande om, att åtminstone på ett ställe i verlden den gamla muren, bakom hvilken menniskoanden så länge försmäktat—vidskepelsens, fördomarnes, okunnighetens tredubbla fängelsemur—gifvit efter, för att låta en strimma af ljus, den gryende dagens budbärare genomtränga.—Men när det kommit så långt med en mur, att den genomsläpper dagsljuset, kan den ej gerna längre sägas vara i godt stånd. Det kan då endast bli fråga om, huruvida vi på vår kant skola låta den stå, till dess den ramlar af sig sjelf, begrafvande, hvem vet hur många, af våra efterkommande under sina ruiner; eller om vi ej hellre, följande ett upplyst föredöme, strax böra gripa oss an med att jemna den med marken för att på den tomma platsen uppresa en ny bygnad, inredd, som det heter, efter nutidens fordringar, för nutidens menniskor beboelig—och framför allt nog rymlig att innesluta oss alla, så att ingen, som ej sjelf önskar det, må tvingas att annorstädes söka sig tak öfver hufvudet.—Och icke sant, denna sista utsigt bör locka oss? Ty ehuru mången påstår, att han med glädje, ja med stolthet åser utvandringen, tror jag dock, att hans hjerta i hemlighet dervid svider, att han i djupet af sitt inre känner sig sårad och kränkt vid tanken på, att hundratusenden af hans lands söner och döttrar skola nödgas i främmande land söka ett ofta missunnadt, alltid osäkert uppehälle.

Till verket derför, alla som vilja vara med! Må vi fatta hvar och en sin spade, sin hacka, sitt jernspett; må hvar och en göra sin pligt, och det skall visa sig, att arbetet, om än tungt och mödosamt, likväl icke öfverstiger måttet af våra krafter.

BIHANG.

I Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning förekommo i numret för den 30 november 1881 några betraktelser rörande utvandringen, närmast riktade mot mitt kort förut hållna föredrag. Då denna artikel sedermera varit återgifven i flera tidningar är måhända ej olämpligt att här i korthet upptaga den till besvarande. Den tacksamhetsskuld, hvari jag står till den aktade tidningen på grund af dess välvilliga omnämnande af mina föregående brochyrer i befolkningsfrågan (med hvilka jag fåfängt klappade på hufvudstadspressens dörrar) gör också, att jag ej anser mig böra lemna dess ord utan afseende. Med uteslutande af inledningsorden aftrycker jag artikeln i dess helhet, dock i smärre afdelningar med inskjutande af mina egna svarsanmärkningar emellan, hvarigenom jag tror, att för läsaren vinnes en lättare öfversigt af de egentliga tvistepunkterna.

Med skäl skall man kunna anmärka, att jag i det följande svarar på åtskilligt, som den ärade artikelförfattaren icke frågat om eller frågat efter; men min afsigt har ej varit att lemna någon antikritik i vanlig mening, hvartill ju artikeln ej heller föranleder, helst dess författare ej varit i tillfälle att åhöra sjelfva föredraget, utan mera att söka närmare belysa några punkter, som i det föregående till äfventyrs behandlats alltför knapphändigt.—Början af artikeln lyder som följer:

"Uppfattningen, rörande utvandringen, synes under de senaste femton åren, hvarunder hon hos oss egentligen stadgat sig till kronisk, hafva undergått en ansenlig förändring. Man känner friherre Gripenstedts mening om henne. Denne utmärkte statsman, som hade en lika frisk som skarp blick på förhållandena, såg i henne endast ett bevis på folkets lifskraft. Det folk som icke förökar sig så, att det lemnar ett öfverskott till utvandring, är ett tynande folk, förklarade han. Men de massor af landets must och märg som sedan midten af 60-talet hvarje år och i synnerhet under de svåra åren 1868 och 1869[56] lemnat den svenska jorden, lärde oss att åse företeelsen med mindre förnöjelse. Protektionismens tendentiösa gråt deröfver är nu mindre att fästa sig vid; men hvarje fosterlandsvän sörjde öfver att se denna mängd af unge, kraftige arbetare resa öfver hafvet, hvilka, om de stannat i hemlandet, kunnat med hjerna och med hand taga månget kraftigt grepp till dess förkofran och utveckling. Såsom ock den nämnde föreläsaren framhöll, är den förlust, utvandringen förorsakar landet, derifrån hon pågår, trefaldig. Den minsta förlusten är det kapital af mynt och gods, som emigranterna föra med sig ut, men som dock, särskildt hvad våra utvandrare vidkommer, icke går till småsummor. Värre är den förlust i arbetskraft, landet lider genom hvarje ung, stark och begåfvad man eller qvinna, som lemnar dess gränser. Och slutligen kommer den uppfostran, som är på hvar och en af dem nedlagd, och som de icke hunnit genom gagneligt arbete i hemlandet gengälda, då de vanligen just komne i den fullt arbetsföra åldern, draga bort. I denna ligger mycken både möda och kostnad, som är för landet förspild. Vi veta icke, om föreläsaren nämnde det, men det sorgliga i företeelsen minskas icke deraf, att det är just den dugligaste delen af vår kroppsarbetande befolkning, som utvandrar. De gamle och barnen, de vanföre, slarfvarne och de utfattige, hvilka ingen hvart kunna komma—det är de, som stanna qvar."

I ofvanstående yttranden kan jag i det hela endast instämma. Att en måttlig utvandring, t. ex. en, som i storlek motsvarar invandringen från andra länder, ej är att räkna för ett ondt utan snarare motsatsen, derom är jag för min del öfvertygad. En sådan emigration behöfver endast omfatta personer, som fullt frivilligt, af vetgirighet och begär att se sig om i verlden eller liknande orsaker lemna fosterjorden, måhända i tanke att förr eller senare med vidgade kunskaper och erfarenhet dit återvända. Äfven om detta icke sker, lemnar då i allmänhet den under tiden försiggående inflyttningen af arbetsdugliga utländingar en fullgod ersättning för förlusten och "den andliga byteshandeln" varder sålunda en glädjande verklighet. Men i sin nuvarande gestalt eger utvandringen, såsom artikelförfattaren också medgifver, en helt annan karakter.

Huruvida, såsom i artikeln antydes, vårt lands utvandrare framför andra länders utmärka sig genom storleken af medförda kapital, må lemnas derhän. Hithörande uppgifter (som visserligen i allmänhet äro föga tillförlitliga) synas dock snarare antyda motsatsen, om ock de yttersta graderna af fattigdom mindre ofta påträffas bland svenska utvandrare i Amerika, än hvad fallet säges vara med t. ex. tyska emigranter. Visst är, att mången härifrån utvandrar med knapt ett enda öre i egna tillgångar, då erfarenheten i flera trakter lärt, att det innebär föga risk att försträcka en ordentlig och arbetsför utvandrare för resan nödiga medel. Understundom torde väl till och med här, liksom stundom skall vara fallet i Norge, kommunerna genom sammanskott sätta en eljest fattigvården betungande person i tillfälle att försöka sin lycka i Amerika. Ett annat tillvägagående, som väl äfven ännu någon gång förekommer i smyg, att nämligen personer betinga sig fri öfverresa mot vilkor att efter framkomsten genom arbete betala omkostnaderna, är visserligen i utvandrarestadgan förbjudet; men ehuru ett dylikt kontrakt sålunda enligt lagen är en nullitet, skall väl i allmänhet arbetarens rättskänsla förhindra honom att efter öfverfarten fordra dess upphäfvande, äfven om han eljest känner och inser sin juridiska rätt dertill. I alla händelser kan utvandrarnes medförda förmögenhet på långt när icke anses uppgå till hvad i medeltal belöper sig på hvarje invånare i landet, och det påståendet, som man stundom får höra,[57] att på grund af ett förment motsatt förhållande utvandringen skulle öka i stället för att minska en relativ öfverbefolkning, synes mig innebära en bestämd öfverdrift, och har ej heller, i vårt land åtminstone, hittills bekräftats af erfarenheten.