Ett dylikt betraktelsesätt, huru otvunget det än ansluter sig till den exakta forskningens åskådningar, skall sannolikt förefalla de flesta såsom allt för litet upphöjdt, och med tron på en allgod försyn eger det, om man så vill, ej många beröringspunkter. Men det är å andra sidan fritt från de motsägelser som vidlåda nästan alla andra etiska system, och till sina konseqvenser afviker det icke från den moral, som omfattas af flertalet allvarliga och besinningsfulla personer, de må nu hysa hvilka teoretiska öfvertygelser som helst, ej heller från kristendomens praktiska grundsatser. Ty äfven denna lära predikar icke försakelsen för dess egen skull, eller såsom något i och för sig förtjenstfullt: flagellantens, pelarhelgonets, asketens moral, är, man kan trygt påstå det, främmande för kristendomen, sådan denna framstäldes af Jesus sjelf och Paulus.[46]

Alla sociala förändringar, och den här föreslagna säkerligen icke minst, kräfva tid och lång tid för sitt genomförande. Men äfven under det osannolika antagande, att nödvändigheten af familjernas begränsande kunde med ens blifva af alla erkänd och i lifvet tillämpad, skulle dermed ingalunda någon omedelbar förbättring af den nuvarande generationens ställning kunna åstadkommas. Dess öde är i sjelfva verket afgjordt, och låter sig väl äfven i allmänna drag om än ej i detalj förutsägas. Från den starka nativiteten under förra hälften af 1860-talet[47] framtågar bakom oss i ännu ej synnerligen glesnade led en oöfverskådlig skara unga män och qvinnor, hvilka snart skola tillhöra de fullväxta åldersklasserna. Vi må prisa oss lyckliga, om Amerikas jord fortfarande för dessa håller sin famn öppen, ty att de alla skulle kunna vinna sin bergning i hemlandet, dertill synes för närvarande ingen rimlig utsigt vara för handen. Det finnes således all anledning att tro, det emigrationen fortfarande under några år kommer att varda betydlig. Derefter torde dock en period af relativt lugn vara att motse, ty den stora fruktsamheten under 1860-talets förra hälft har sedermera lyckligtvis ej upprepats. Först på allra sista åren uppgå nativitetssiffrorna på nytt till lika höga (till och med något högre) belopp som under åren 1859-60 samt 1862-66—i absoluta tal nämligen, ty i förhållande till folkmängden står den nämda periodens fruktsamhet fortfarande ouppnådd, och i vårt folks välförstådda intresse må man hoppas, att så ännu länge skall blifva förhållandet. Finge man sluta af befolkningsförhållandena ensamt, synes derför en någorlunda god tid vara att förvänta mot slutet af innevarande årtionde, hvaremot det är möjligt, att under århundradets sista decennium nya svårigheter och nytt behof af emigration åter skola inträda.

Karakteren af den tid, som derefter följer, tillhör oss att bestämma. Huruvida det tjugonde seklets morgonsol skall belysa ett slägte, fortfarande inbegripet i en förtviflad kamp om lifsuppehället, och nedtryckt af denna, eller ett folk, som under fredligt samarbete med gladt mod eftersträfvar materiel och andlig förkofran: detta beror på oss, på vår fosterlandskärlek, vår sjelfbeherskning, klokhet och betänksamhet,—väl icke uteslutande, men i tillräcklig grad för att göra oss fullt ansvariga för följderna. Det är då ej nog med, att vi (för att använda ett af nutidens slagord) genom en allt omsorgsfullare uppfostran söka lära det uppväxande slägtet att allt bättre smida sina vapen för lifvets strid; detta är en tröstlös uppgift, om vi på samma gång genom en obetänksam och oförnuftig folkökning sjelfva bidraga att göra denna strid allt hårdare, så att seger i sjelfva verket endast kan vinnas på bekostnad af andra menniskors välfärd.[48]

Säger någon nu, att det tjenar till intet att på förhand bekymra sig om så aflägsna tidsrymder, betecknar man det som en ofruktbar utopi att vilja sörja för en morgondag, som ligger hela tjugu år fram i tiden, då vill jag blott erinra om, huru mycket en dylik tankegång påminner om ett yttrande, som tillskrifves en af Frankrikes minst berömda monarker, hvilken, då man visade honom den afgrund, hvari landet under hans usla styrelse stod i begrepp att falla, tröstade sig med, att det nog skulle gå i hans tid, och sedan finge det gå hur det ville: "après nous le déluge!"—Att likväl mycket okunniga eller mycket tanklösa personer hysa en dylik likgiltighet för framtiden är ej svårt att förstå, men mera oväntadt och i hög grad nedslående är att höra liknande uttalanden från ett håll, der man alltid varit van att finna, och äfven, enär det gäller en af statsmedel understödd institution, eger rätt att fordra ett upplyst och på fakta grundadt omdöme. Jag syftar härmed på en i senast utkomna häfte af Statistisk Tidskrift (1881 häft. 3) intagen uppsats "Om den naturliga folkökningen i Sverige". I början af denna uppsats, hvilken för öfrigt rör sig på ett temligen neutralt område, förekommer, visserligen närmast såsom ett uttryck för författarens personliga öfvertygelse,[49] en kritik af malthusianismen, som på intet sätt skiljer sig från de snart sagdt otaliga vederläggningar, denna teori under sin nu mer än 80-åriga tillvaro haft att uthärda.

Hufvudskälet, hvarför författaren ej kunnat finna malthusianernas bevisning bindande, säger han vara sin "bestämda öfvertygelse, att naturen här liksom annorstädes reglerar sig sjelf". Veterligen finnes det dock icke någon malthusian, som förnekat detta; tvärtom utgjorde det just Malthus' och alla hans efterföljares utgångspunkt, att flertalet af de olyckor, som hemsöka menskligheten, äro att uppfatta som naturens sätt att reglera sig sjelf, d. v. s. reglera folkökningen.

—Författarens nästa argument afser mera specielt svenska förhållanden och består i påpekande af, att trots den starka folkökningen hafva likväl under de senaste femtio åren landets vigtigaste näringskällor vunnit en proportionsvis ännu starkare förkofran. Detta obestridliga sakförhållande (hvilket bland annat haft till följd den glädjande förminskning i dödligheten, framförallt barnadödligheten, som under innevarande århundrade egt rum i vårt land) bevisar nu visserligen ingenting vare sig för eller emot nyttan af en stark nativitet, då det ju har sin tillräckliga grund i den mäktiga uppblomstring inom naturvetenskaperna och deras tillämpning på tekniken, som utgör vårt tidehvarfs stolthet och ära. Deremot skulle man med ett dylikt faktum för ögonen måhända kanna betvifla riktigheten af Malthus' sats, att folkökningen ständigt "håller sig ute vid möjligaste maximum" och endast begränsas af brist och nöd. Härvid måste dock besinnas, att brist och nöd äro begrepp, som i viss mån bestämmas af befolkningens sociala vanor. Om gynsamma näringsförhållanden under så lång tid fortfara, att de medföra en betydligare förbättring i folkets lefnadsvanor, bildar sig härigenom i folkmedvetandet småningom ett nytt minimum för lefnadsbehofven, under hvilket man ej gerna längre låter nedtvinga sig, utan hellre inskränker sin fruktsamhet.[50] Den i jemförelse med forna tiders och några andra länders (t. ex. Rysslands) förhållanden relativt goda ställning, vi nu intaga, hafva vi i sjelfva verket ej kunnat uppnå och bibehålla utan genom en oerhörd förminskning af äktenskapsfreqvensen, hvilken haft till följd en om än beklagligtvis icke på långt när motsvarande förminskning i nativiteten. Det af författaren omnämda sakförhållandet talar sålunda i verkligheten alls icke emot Malthus lära, så vida man ej uppfattar denna på det ytliga sätt, att hvarje folkökning skulle antagas medföra en försämring af lefnadsvilkoren, i hvilket fall den visserligen icke behöfver någon vederläggning.

Utsträckes betraktelsen af folkökningens verkningar öfver någon längre tidrymd, blifva konseqvenserna så påtagliga, att vår författare hvarken kunnat eller velat tillsluta sina ögon härför. Men låtom oss nu höra, huru han reder sig ur denna svårighet. Malthusianerna "besinna ej", säger han, "att deras beräkningar endast stöda sig på fakta från våra dagar, och att en sådan folkökning som i vårt århundrade troligen aldrig förr varit skådad. Hvem borgar för, att detta undantagsförhållande skall fortfara?" (Ingenting borgar i sjelfva verket härför, utan allt borgar för motsatsen—men låtom författaren ha ordet.) "Läkekonstens framsteg äro ett löfte i den riktningen, men för ingen del ensamt tillräckligt. Ingen kan svara för, hvilka omstörtningar och lidanden ännu skola öfvergå jorden, eller kan våga säga, att icke olyckor och nöd skola decimera menniskoslägtet i framtiden så väl som fordomdags. Men dessa olyckor, som tjena att begränsa slägtets talrikhet och dermed förlånga dess timliga tillvaro,[51] äro dock framkallade af något helt annat än att menniskorna äro för många på jorden, och de kunna då icke heller förekommas genom några onaturliga försök att gå en del af deras resultat i förväg."

Jag har förgäfves ansträngt mig att söka efterspana den logiska tråden i detta resonnemang och tillåter mig uttala ett lätt tvifvel om, att någon sådan öfverhufvud är för handen. Den stackars läkekonsten—derom kan man vara fullt ense med författaren—skall säkerligen ej förmå att hålla vid lif alla varelser, som kunna framfödas, så framt icke lifsmedel och kläder gratis utdelas från apoteken; trots dess beundransvärda framsteg skall dock menskligheten, om den nuvarande nativiteten äfven i framtiden upprätthålles, ofelbart varda ett rof för namnlösa lidanden. Men hvad menar väl författaren med sin af ingenting motiverade försäkran, att dessa lidanden, hvilkas uppträdande han förutser, icke få tänkas förorsakade af folkökningen? Det synes dock vara nog starkt att i samma andedrag tala om framtida olyckor såsom "tjenande att begränsa slägtets talrikhet och dermed förlänga dess timliga tillvaro" och ändock bestämdt förneka, att just slägtets alltför stora talrikhet kan framkalla dessa olyckor. Hvad skulle då framkalla dem? Härom yttrar författaren ej ett ord. Det vill nästan se ut, som om han tänkt på ett ingripande i verldsutvecklingen från öfvernaturliga makters sida—men hur går det då med det påstående, han strax förut med så mycken tillförsigt uttalar, "att naturen reglerar sig sjelf." Eller skulle äfven detta yttrande blott vara en moderniserad form för fatalismens gamla åsigt: "Gud sörjer nog för våra och våra efterkommandes öden; vi sjelfva behöfva ej bekymra oss derom"? I sådant fall är det bäst att kasta både läkekonsten samt all annan konst och vetenskap i en skräpvrå…

Till sist säger författaren sig "hålla fast vid den gamla åsigten, att det tyder på välstånd och helsa, när ett land förkofrar sig i folkmängd". Äfven häri gifva vi honom, om än med vissa förbehåll, rätt, men icke heller detta uttalande drabbar på minsta sätt malthusianernas åsigt, ty dessa hafva aldrig påstått, att icke en stark folkökning tyder på välstånd hos ett land, men väl, att genom en alltför snabb tillväxt i folkmängden den nationela välmågan löper fara att gå. förlorad. Har nu en oeftertänksam läsare förbisett denna vigtiga skilnad, hvilket väl vore förlåtligt, då ju författarens angrepp hela tiden skall gälla malthusianismen, så har han härigenom blifvit förledd till en bedröflig "qvaternio terminorum". Det tyder onekligen ofta på välstånd (ehuru det äfven kan tyda på skuldsättning), om någon förer ett yppigt och kostsamt lefnadssätt; och det tyder obestridligen på god helsa, om någon under en längre tid kan hänge sig åt vilda öfverdrifter vare sig i arbete eller nöjen; men intetdera utgör något medel att förkofra helsan och välståndet: de hafva tvärtom af ålder ansetts som genaste vägen att förslösa båda.

Det är sant, att flera bland de mest intelligenta och framåtsträfvande länder i Europa ega en ganska hög nativitet; men det är också sant, att motsatta förhållandet eger rum hos en ej mindre intelligent nation, hvilken såväl i afseende på helsa (se mortalitetstabellerna) som ännu mer genom sitt solida välstånd och i sammanhang dermed genom en försvinnande liten emigration fördelaktigt utmärker sig framför sina grannar, åtminstone på kontinenten. Detta medgifver äfven författaren, men han aflärdar detta svåra inkast mot hans åsigt om den starka nativitetens förträfflighet helt enkelt sålunda: "Ett undantag måste göras, om den andra jemförelseleden är Frankrike, hvars folk, såsom nu blifvit allmänt bekant, i detta hänseende öfvergifvit naturens väg. Hvad detta sistnämnda förhållande beträffar, har det inför ett sundt och oförvilladt omdöme redan fått sin dom."—De "onaturliga försöken att gå" den framtida förödelsens "resultat i förväg", hvilka strax förut af författaren betecknats såsom fåfänga och onyttiga, äro således nu icke med nödvändighet detta, men i stället moraliskt förkastliga.