Härom hyste nu jag mina välgrundade tvifvelsmål, men då jag icke kunde meddela don Luis hvad Mariquita nyss förut bedt mig om och inte heller annars kunde göra någonting till saken, teg jag och sökte intala mig att det väl ännu ej vore så illa, isynnerhet om don Luis fullföljde sin afsigt att inte låta vistelsen i San Francisco räcka längre än ett par veckor.
Huru det för öfrigt i sjelfva verket förhöll sig med Mariquitas tankar och känslor kunde jag icke riktigt komma på det klara med. Ty ehuru jag sedan träffade henne så godt som hvarje dag, kom hon aldrig mera tillbaka till temat om sin ställning och sitt förhållande till don Luis. Tvärtom hände det att hon, då jag i andras närvaro tilltalade henne med ordet fru, gaf mig en riktig äkta tjufpojksblick af den gamla sorten jag så väl kände till från San José.
Men böcker måste jag skaffa henne, ty don Luis, påstod hon, bara skrattade åt hennes läslust och sade att hon skulle förderfva sina ögon om hon höll på länge. Det var otroligt mycket hon hann med, och dervid läste hon ingenting utan tillbörlig eftertanke, ehuru hennes sätt att bedöma det lästa ofta nog var rätt egendomligt, så att hon mera än en gång satte mig på det hala med sina frågor och genom den rent kvinliga logik, som utmärkte hennes sätt att resonnera.
Hennes största nöje under vistelsen i Guatemala var att besöka teatern. Truppen var långt ifrån första rang, men det var någonting så fullkomligt nytt för Mariquita att hon kunnat sitta der hvar kväll och finna nöje deri ännu dertill. Med aldrig svikande uppmärksamhet och spändaste intresse följde hon det uppförda styckets gång och skrattade eller rördes till tårar ömsom.
Efteråt fingo vi sedan alltid lof att föra en lång diskussion om de handlande personernas görande och låtande, om deras tankar och känslor, och dervid var det rent af märkvärdigt att bevittna med hvilken säker instinkt Mariquita oftast träffade det riktiga i sin kritik, i det hon drog slutledningar och gjorde distinktioner som skulle hedrat en gammal psykolog.
Så gafs en kväll Camelia damen. Utförandet var i det närmaste under all kritik men likafullt var Mariquita djupare intresserad än någonsin förr. Och när slutet kom grät hon, grät så hejdlöst, att vi hade all möda med att lugna henne tillräckligt för att kunna föra henne derifrån.
Under hemvägen var hon sedan tyst och förstämd och likaså under den halftimme jag ännu tillbragte hos dem. Hon serverade vårt thé utan att på något sätt taga del i don Luis och mitt samtal, hvilket också i sjelfva verket var bra matt; hon såg ut som om hennes tankar varit långt derifrån.
Men när jag steg upp för att gå frågade hon med ens:
— Hvad tror ni Marguerite skulle gjort om hon hvarken fått sin älskare tillbaka eller fått dö?
— Troligen fortsatt att lefva som förut, brummade don Luis, innan jag hann svara.