— Här tro alla att vi äro gifta och derföre bemöter man mig helt annorlunda än om man visste huru det förhåller sig, och det är så underligt behagligt att bli bemött med aktning af alla man träffar. Ni förstår ju och blir inte ledsen?
Det sista kom med ett ljud af gråt i rösten.
Stackars liten, tänkte jag, det har kommit snarare än jag trodde. Men jag sade intet annat än att jag fullkomligt fattade hennes tankegång och lofvade göra som hon önskade.
— Men ni får inte tala om mina dumma funderingar för Luis. Jag är rädd för att han inte skulle tycka om att jag bryr min hjerna med sådana tankar, och han är så utomordentligt snäll och vänlig mot mig, ger mig mycket mera än jag önskar och tröttnar aldrig att besvara alla mina frågor. Jag är ju så dum och okunnig, som ni vet, och förstår inte alltid allt hvad jag ser, hör och läser, och då får han förklara. —
Inom mig instämde jag i allo i hennes tro att don Luis mycket litet skulle tycka om att se hvilken utveckling äfventyret tydligen höll på att få, men högt sade jag endast att jag ingalunda skulle meddela honom hvad vi talat om.
Straxt derpå kom han tillbaka och samtalet tog naturligtvis dermed en annan vändning, men när jag sedan steg upp för att gå, sade han sig vilja följa mig tillbaka till hotellet. Så snart vi kommo ut på gatan frågade han om jag tyckte att Mariquita förändrat sig.
— Otroligt, svarade jag, — och uteslutande till sin fördel. —
Och då nu isen sålunda var bruten, frågade jag om han verkligen stod fast vid sin föresats att om par månader skicka henne hem igen, tilläggande att jag i hans ställe knappast skulle kunna förmå mig att göra det.
— Hvad vill ni då jag skall göra? frågade han surmulet. Jag kan inte behålla henne då jag sjelf inte är riktigt bofast på någon ort, och äfven om jag vore det kunde ju detta förhållande icke fortgå i längden. Det enda jag kan och vill göra är att skicka henne hem redan efter ett par veckor i Frisco, — det hon nu framför allt längtar att få se, — så att hon inte hinner insupa allt för mycken civilisation. Nu redan har jag all möda att hålla henne tillbaka. Hon läser allt hvad hon kommer öfver, och det inger henne väl till slut tankar och idéer dem hon vore mycket bättre förutan. —
— För resten, tillade han efter några ögonblicks tystnad på sitt gamla, lätta sätt, — tror jag ni inger mig alldeles onödiga farhågor. Hon talar helt lugnt om den tid då vi skola skiljas och finner det tillsvidare nog helt naturligt och tillbörligt att det så skall gå. När hon kommer hem igen blir hon den mest efterfikade dam i San José och kommer att tacka sin lycka att hon slapp litet ut. —