— Det vore nu väl det minsta, svarade jag, men jag å min sida börjar bli rädd för att vi begingo mera än en dumhet när vi inläto oss på den här historien der nere i San José. Mariquita hade visst icke der heller mera än ett framtidsperspektiv, men hon visste då åtminstone icke något bättre, hvaremot hon synbarligen redan nu fått ögonen öppnade och kommer att få det i ännu mycket högre grad, och då kan hon heller icke undgå att känna hela bitterheten af sitt öde, när hon en gång anställer jemförelser mellan denna tid och den som kommer, då hon återvändt till Costa Rica. —

— Nå, så farligt är det nu väl inte, menade don Luis, ehuru med betydligt mindre säkerhet i tonen än förut då vi talat härom. — Jag har sörjt för att hon efter återkomsten kan lefva som hon för godt finner, oberoende af novios och sin gemena mor. —

Mariquitas inträde afbröt allt vidare meningsutbyte om saken. Hon hade klädt om sig och såg ännu bättre ut än på förmiddagen i sin drägt af gräddfärgad, ljus surah med endast en stor mörkröd ros vid bröstet och en annan dylik på ena sidan i håret.

Middagen var färdig, sade hon, och så gingo vi till bords. Det var en utsökt liten middag, med blommor och frukt och tropikernas stora lyx, is, i öfverflöd och värdinnan glad och liflig när hon beskref sina erfarenheter, sedan vi sist träffades i Costa Rica.

Don Luis var på briljant humör också han och hade som vanligt utmärkta cigarrer att bjuda på, då vi efter middagen sutto kvar vid bordet och njöto af vårt kaffe och pratade ända tills det var full skymning.

Men när han blef bortkallad för att taga emot ett besök, kom det nyss förut så lifliga samtalet till ett tvärt slut. Det var som om Mariquita och jag rakt ingenting haft att säga hvarandra, utan sutto vi tysta och liksom väntande på något, som skulle gifva konversationen ny fart.

— Kom, sade hon till slut, det finnes stolar der ute i trädgården, der vi sitta bekvämare. Bordet måste dukas af. —

Stolarna stodo under ett par af orangeträden, hvilkas blommor fyllde den svala aftonluften med en söfvande vällukt. Mariquita kröp tipp i en stor amerikansk gungstol, i hvilken hon kunde intaga en riktigt bekväm ställning och jag satte mig midt emot.

— Nu måste jag bedja er om en sak, började hon, — innan Luis kommer tillbaka. Han skulle kanske inte tycka om det. Vill ni vara snäll och inte kalla mig vid namn när andra höra på? —

Jag kunde se huru djupt hon rodnade, men innan jag hann svara fortsatte hon: