Nu först lyckas det att tränga fram genom hopen, som stimmar af och till i förväntan på nästa akt af skådespelet.
Mariquita upptäcker mig först och nickar redan på afstånd en helsning åt mig. Och när jag kommer fram blir jag öfverhopad med frågor af såväl henne som don Luis, om huru min resa aflupit, hvarföre jag dröjt så länge o.s.v. o.s.v. — mycket flera än jag kan besvara på en gång.
Mariquita är klädd helt och hållet på europeiskt sätt, om ock med en liten anstrykning af exentricitet i färgsammansättningarna, en exentricitet, som emellertid passar utsökt till hennes sydländska typ. Litet blekare är hon äfven än senast, men det klär henne också. Hon ser med ett ord förfinad och förädlad ut och har förlorat något af det tjufpojkaktiga, som förut utmärkte hvarje hennes blick och hvarje rörelse.
Jag komplimenterar henne till hennes utseende och säger don Luis att han aldrig kunnat hitta på någonting mera klädande och originelt på samma gång än den lilla fruaktiga hatt i orange och rödt som Mariquita bär. Men han skrattar och försäkrar att den tid redan är förbi då han valde Mariquitas toiletter.
— Hon har mycket större anlag för vissa sidor af civilisationen än jag någonsin skulle trott, tillägger han på tyska, — och spelar sin roll alldeles utmärkt. —
Mariquita ser smått förtretad ut då hon ej förstår hvad don Luis säger, men klarnar omedelbart upp igen då han fortsätter på engelska:
— Kom nu med oss härifrån och lemna er hotellmiddag i sitt värde. Vi bo i ett privat hus och hafva eget hushåll, det Mariquita sköter för att inte alldeles ledas ihjäl af brist på sysselsättning. Ni får lära känna henne från en ny sida — den af värdinna. Och af det här nöjet har ni väl i alla fall redan fått nog. —
Så lemna vi tjurfäktningen och gå, Mariquita skenbarligen alldeles oberörd af de mer eller mindre tydligt beundrande blickar, som riktas på henne. Endast en gång rodnar hon litet, då vi höra en herre upplysa en annan om "att det är en Costa Ricanska, gift med den der mörklette amerikanaren, som går till venster om henne".
Deras bostad är förtjusande nätt. Don Luis har packat upp en del af allt det kram af kuriositeter och folkslöjd, han under sin sista resa samlat ihop, och dermed dekorerat deras mottagnings och hvardagsrum på ett mycket originelt och anslående sätt. På ena långväggen har han draperat en jättestor Nicaraguansk pitahängmatta i brokiga färger och fästat på denna en trofé af indianarbeten, betsel, sporrar, stigbyglar, vapen, fiskredskap och annat — en hel etnografisk kollektion. En väldig divan är klädd med ett par ljusbruna vicuna ponchos från Chili och dess dynor med mångbrokiga, skiftande rebozos från Costa Rica och San Salvador, löst knutna öfver dem. På golfvet stå ett par stora, rödbruna lerkrukor med bizarra ornament, af det slag indianerna i Guatemala tillverka och begagna, fyllda med blommande, doftande grenar af en buskväxt. Sofrummet ligger der innanför och matsalen utgöres af det täckta galleri, hvilket löper rundt om den lilla, af palmer och orangeträd skuggade trädgården, som i tropikerne hör till hvarje välförsedt hus.
— Jag kom hit redan två veckor efter er afresa från San José, sade don Luis som svar på min förvånade granskning af rummet, — och då jag ämnade stanna här ett par månader hyrde jag genast detta hus, samlade allting af möbler det innehöll i dessa par rum och försökte göra det så trefligt för oss som möjligt. Och nu trifves jag så bra vid detta "dolce far niente" lif att jag endast med största saknad kommer att lemna det. — Vore det inte för att jag uttryckligen lofvat Mariquita att föra henne till San Francisco, tillägger han efter en liten paus, — så gjorde jag slut derpå redan här och läte henne vända om hem — jag börjar sanningen att säga bli rädd för att till ett godt slut rentaf bli kär i flickan. —