Icke minst högljudda i sina yttringar af förakt voro damerna, af hvilka några tillochmed hvisslade lika bra som hvilken tjufpojke som helst. I det stora hela föreföllo de mig mycket intressantare att iakttaga än djurplågeriet på arenan, så att jag till en början egnade mycket liten uppmärksamhet åt tjuren N:o 3, en svart raggig best, hela hopen mindre än de två föregående, men hela hopen mera argsint också. Han kom inrusande i full galopp, stannade ett ögonblick häpen midt i arenan, gaf så till ett ilsket bölande och rusade i nästa ögonblick emot en af banderilleros, hvilken svängde sin rödgula duk emot honom.
Nu blir det lif i spelet. Ingen annan af banderilleros än den svarte lyckas fästa sina rosetter i tjurens nacke och äfven han kan blott genom ett väldigt språng öfver skranket undgå närmare beröring med dess horn, medan picadorerne hafva all möda ospard med att hålla sig utom räckvidd vid de anfall besten gång på gång gör mot dem.
Nu är det applåder och bravorop som ljuda, allt lifligare ju mera upphetsadt djuret blir. Och nekas kan ej att skådespelet är eggande. Los banderilleros i blå, guldstickade sammetskostymer, med en bjertfärgad, röd eller gul duk i ena handen och ett par fladdrande mångbrokiga bandrosetter i den andra, söka gång på gång närma sig för att fästa rosetterna i tjurens skin. Picadorerne på sina magra, med grannlåter öfverhängda hästar, galoppera af och till, riktande en lansstöt mot det marterade djuret hvar gång det kommer nära dem. Och tjuren sjelf, med hängande tunga, ursinnig blick och bloden strömmande ned på hvardera sidan af den väldiga nacken, sparkar upp sanden under ett ihåligt, ilsket bölande, rusar ibland fram mot en eller annan af sina plågoandar och stannar slutligen med fradgande mun i vanmäktigt raseri midt i arenan. Då kommer la espada fram för att taga del i leken. Hans drägt är öfvertäckt af guldbroderier, på hufvudet bär han en svart filthatt med uppböjda bretten, i högra handen en lång värja och i den venstra ett bjertrödt kläde.
Han helsar publiken med en högtidlig bugning, men får inte lång tid till ceremonier, ty tjuren har redan fått sigte på honom och besluter ögonblickligt att försöka sin lycka med den nya uppenbarelsen.
En viftning med det röda klädet bringar hans raseri till kokpunkten och han rusar fram i vild fart. Mannen står orörlig med värjan lyftad tills tjuren är blott ett par fot ifrån honom, då han med en snabb rörelse kastar klädet öfver dess horn — och stöter miste.
Värjspetsen träffar sjelfva bogbladet och fläcker endast upp djurets hud och kött i ett fotslångt sår, men det är för litet för att hejda honom. I ett ögonblick ligger den granna espadan kullslagen i sanden och den rasande tjuren stöter gång på gång efter honom med hornen, ehuru utan att träffa, förblindad som han är af duken, hvilken allt hänger öfver hans hufvud.
Det har blifvit tyst bland publiken, som inte låter ett ljud undfalla sig, medan los banderilleros från alla sidor skynda till och söka afleda tjurens uppmärksamhet från hans offer. Damerna luta sig i högsta spänning fram öfver skranket för att icke förlora någon detalj af skådespelet, hvilket hotar att taga en tragisk vändning.
Det är den svarta banderilleron som räddar situationen. Han går ända fram till tjuren, rycker klädet af hans hufvud och stöter i samma ögonblick en jernspets djupt in i hans nacke. Djuret rusar efter honom, men gång på gång viker han vigt och skickligt undan tills han lockat detsamma tillräckligt långt bort, då han med ett språng försvinner öfver skranket. Jag har hela tiden följt honom med ögonen, medan man ledt den förolyckade espadan bort, beundrande den ytterliga kallblodighet, hvarmed negern gång efter annan låter tjuren komma alldeles inpå sig för att med en enda böjning af den smidiga kroppen och ett steg åt sidan vika undan dess hvassa horn. När han så springer öfver skranket ser jag omedelbart derinvid ett ansigte, som förut undgått min uppmärksamhet och som nu är helt blekt af den sinnesrörelse som den spännande scenen väckt.
I första ögonblicket fattar jag icke om jag ser rätt eller ej, så långt är egarinnan till det näpna, mörkhyade lilla ansigtet der midt emot från mina tankar, men i det nästa är jag öfvertygad om att det verkligen är Mariquita som sitter der, och don Luis tätt bakom henne.
Genast kan jag dock ej komma ditöfver, ty nu kommer espadan in igen och folkmassan tränger sig så nära till skranket som möjligt för att se om han denna gång skall lyckas bättre. Det gör han, oaktadt den sinnesrörelse han tydligen är ett rof för. När tjuren igen rusar emot honom faller det röda klädet på nytt öfver dess horn och värjan sänkes nästan till fästet in bakom dess venstra bog. Ett ögonblick står djuret orörligt, så faller det tungt till marken — dödt. Och folkmassan bryter ut i jubel.