Sedan såg jag dem icke mera före min afresa från San José, en vecka derefter. De voro fortfarande kvar i Aqua Caliente, sysselsatta med att studera engelska, det don Luis föresatt sig att lära Mariquita, samt med långa ströftåg ända bort till indianbyarna bland bergen, enligt hvad don Luis skref till mig då han önskade mig en lycklig resa och ett gladt återseende i San Francisco, om inte förr.

* * * * *

Vi träffades emellertid redan i Guatemala. Jag hade behöft betydligt längre tid för min resa än jag antagit och trodde derför att don Luis längesedan var i San Francisco — om med eller utan Mariquita visste jag ej.

Ja, så öfvertygad var jag derom att jag inte ens frågade efter honom vid min ankomst till Guatemala City, och då jag under senare delen af resan skaffat mig en smygfeber på halsen, rörde jag mig de första dagarna icke heller ute. Men tre dagar efter min ankomst skulle en tjurfäktning gå af stapeln, någonting riktigt extra storartadt, och den skulle jag naturligtvis öfvervara.

Det var söndag, strålande klart solsken och massor af folk i rörelse; alla styrande ut mot la plaza de los toros. En så härligt belägen plats är det nästan syndigt att använda för ett så ömkligt tidsfördrif, dertill är den storartade utsigten öfver bergskedjan med de två väldiga vulkanerna invid La Antigua, den gamla hufvudstaden, alltför vacker. Men sinnet för naturskönhet är så ytterst litet utveckladt hos söderns folk, åtminstone i bredd med det för djurplågeri, att sådant ej stöter någon, och så har man bygt tjurfäktningsarenan på ett ställe som vore egnadt att omskapas till en lustgård.

Spektaklet var redan börjadt när jag kom fram. En stackars långhornad tjur, som såg mycket fredlig ut, sökte förgäfves värja sig mot sina plågoandar, los banderilleros, hvilka stucko sina vid, med hulling försedda jernspetsar fastade bandrosetter i hans hud, och los picadores, hvilka från hästryggen oroade honom med sina lansar. Han begärde nog inte bättre än att slippa ut från arenan, men då han funnit det vara omöjligt och motståndarne blefvo alltmera närgångna, gjorde han en och annan schock emot dem, ehuru utan synnerlig energi.

Publiken blef otålig och uttryckte sitt förakt med hyssjningar och stampningar, hvilka till slut blefvo så högljudda att djuret måste föras bort. Ty här är man för ekonomisk för att döda hvar tjur som hemtas fram. Annonserna för tillställningen meddelade att sex tjurar skulle uppträda och bland dem skulle "la espada" utvälja en, den han skulle sticka ned. Alla de öfriga bara retas och plågas en stund samt föras sedan ut igen.

Kom så N:o 2 fram, ett ståtligt mörkbrunt djur med långa uddhvassa horn, som nog kunde bli farliga för den som ej höll sig på tillbörligt afstånd. Han mottogs också med allmänna applåder när han lungt och ståtligt marscherade in. Men så stannade han och blickade helt vänligt på det församlade publikum. Han var tydligen inte ledsen ett smul. Och han blef inte ledsen ens när en banderillero steg fram och högg fast tvänne bandprydda jernspetsar i hans nacke; han bara skakade på hufvudet och gick par steg åt sidan.

Det blef ett ännu värre hvisslande än förut, och när såväl banderilleros som picadores förgäfves gjort allt för att reta honom till vrede, steg oväsendet till en otrolig höjd. Till slut sprang en banderillero, en neger, den djerfvaste och vigaste af allesamman, fram och högg en spets från hvardera sidan i tjurens flanker, och då satte han sig i rörelse. Men endast för att söka en utgång. Ursinnigt af smärta och blödande från ett halft dussin ställen, der de granna bandrosetterna hakats fast, rusade det arma, plågade djuret rundt om arenan utan en tanke på anfall.

Folkmassan hvisslade, tjöt och stampade tills man var tvungen att öpna en port och låta det ohjelpligt fredliga kräket slippa ut.