— Basch! skrattade don Luis, i det vi satte oss på balkongen utanför rummet. — Ni är allt samma fantast. Det är inte mera farligt för Mariquita att läsa och drömma om englagoda engelska lösdrifvar-aristokrater och moraliskt förderfvade hertiginnor än för en pojke att önska sig vara Robinson Crusoe. Det sysselsätter hennes fantasi och ger henne ändå någon aning om huru man lefver och rör sig utanför Costa Rica — om den nu också blir något vriden. —
Jag svarade ingenting, om jag också kände mig långt ifrån öfvertygad. Men utsigten från vår balkong var mera värd uppmärksamhet än Mariquitas utsigter att bli förvandlad till en civiliserad dam.
Månen har gått upp bakom vulkanen Irazu, hvars väldiga konturer afteckna sig skarpt och klart mot natthimlens upplysta fond. Nedanför skimra ljusen i Cartago och derifrån sänker sig marken i breda afsatser ända till de heta källorna under oss. Deras varma vatten sänder upp en tjock hvit dimma, hvilken som en bred strimma af rök följer bäckens slingrande lopp så långt vi kunna se nedåt dalen. Från orchidékorgarna, som hänga rundt om balkongen, stiger en nästan döfvande stark doft i den svala nattluften upp till oss och nedanför faller ljuset från lampan i ett fönster bjert på två camelia träd, öfversållade båda med praktfulla, lysande röda och hvita blommor.
— Icke sant, det här är vackert, säger Mariquitas röst helt sakta. Hon står i den öpna dörren, fullt belyst af lampan inne i rummet, klädd i Costa Rica flickornas klädsamma drägt: en lätt, ljus kjol, en spetsprydd, bländande hvit camison och en mångfärgad, mjuk rebozo vårdslöst kastad öfver axlarna så att endast en del af halsens och armarnas varma bronsfärgade hy är dold.
Hon skrattar inte nu, utan ser med drömmande ögon ut på det sköna landskapet och hennes röst har ett främmande tonfall när hon fortsätter:
— Jag visste aldrig förut att verlden var så härlig — det kan nog inte vara mycket vackrare i andra länder än här. —
Jag såg noga på henne och frågade mig hvarifrån detta tonfall och dessa tankar kommit, men don Luis fäste ingen uppmärksamhet dervid. Han komplimenterade henne blott till hennes utseende i den vackra drägten och sade att hon äfven i San Francisco, alltid då de vore hemma, skulle kläda sig på samma sätt om hon ville göra honom ett särskildt nöje. Och dermed var den flyktiga stämning förjagad, som väckts hos henne af naturens nattliga fägring och vår tysta beundran deraf.
När vi gingo in igen pratade och skrattade hon så fullkomligt på sitt gamla sätt att jag knappast visste om jag sett rätt.
Nästa dag tillbragte vi med en lång ridtur bland bergen, hvarunder Mariquita var liflig som en gnista och glad som en fisk hela tiden; när vi på kvällen kommo tillbaka voro vi för trötta att sitta uppe och prata.
Men när jag morgonen derpå reste, följde mig don Luis till stationen och yttrade dervid bland annat att Mariquita verkligen öfverträffade alla hans förväntningar. Glad, liflig, läraktig och alltid färdig att foga sig efter hvarje hans önskan, var hon idealet af en följeslagarinna för någon tid. — Och dervid, tillade min skeptiske vän, gör hon sig inga illusioner alls vis-à-vis framtiden, utan har fullt klart för sig att dessa festdagar inte komma att vara i evighet. —