— Ändtligen! utropade don Luis då jag trädde in. — Nu, Mariquita, skola vi hafva några festdagar medan vi föra vår vän här omkring och visa honom San Francisco och dess omgifningar. Ni skall veta, fortsatte han till mig — att jag dessa första tider varit för mycket upptagen med affattande af mina reserapporter och annat för att hinna föra Mariquita ut, så att hon i sjelfva verket sett mycket litet ännu. Var nu god och underhåll henne en stund medan jag slutar hvad jag har för händer; så äta vi frukost tillsamman och göra derunder upp program för resten af dagen. —

— Jag är glad att ni kommit, sade Mariquita, så snart vi stigit in i hennes rum. — Luis har haft oändligt mycket bråk och arbete sedan vi kommo hit och på långt när inte varit så glad som förut, men nu blir det säkert bättre. Han har så ofta talat om huru roligt det skulle bli att få er hit upp. —

— Och ni sjelf, Mariquita? Huru trifs ni i San Francisco? Är lifvet här verkligen så härligt som ni förestält er det, eller är det bara en mer eller mindre gäckad förhoppning? —

Hon smålog litet tveksamt och tog sig någon betänketid innan hon svarade:

— Jag vet inte rätt hvad jag skall säga derom. Ännu har jag ju på det hela sett så litet af lifvet här; och det lilla jag sett har jag troligen inte betraktat på samma sätt som då jag brukade tänka på det der borta. Och så har det plågat mig att se Luis nedstämd och irriterad. Jag känner det alltid som om jag, åtminstone till en del, vore orsaken dertill. — Men nu blir det helt annorlunda då vi komma att röra oss mera ute och han gör sig fri från sitt bråk. —

Så mycket var nu uppenbart att don Luis inte ännu meddelat Mariquita af huru kort varaktighet hennes vistelse i San Francisco komme att bli, men om det var detta som plågade honom eller om han verkligen hade mera arbete än han tyckte om, det kunde jag icke af Mariquitas yttranden sluta mig till.

Under frukosten tycktes han emellertid helt upplifvad och skrattade godt åt Mariquitas beskrifning af ångbåtsresan från Guatemala och af några typer bland deras ressällskap. Efter frukosten, föreslog han, skulle vi göra en tur i parken och derpå åka ut till The Cliffhouse för att se sälorna, samt äta middag der. Sedan finge man se hvad som vidare vore att göras för att värdigt sluta dagen.

— Vi ställa till en riktigt grundlig fest och viftdag, slutade han skrattande, — för att börja er San Francisco sejour. —

Men när Mariquita gått in till sig för att kläda om sig för utfärden, blef don Luis med ens allvarsam, i det han vände sig till mig:

— Nu måste jag bedja er om en tjenst. Till en början måste ni åtaga er att föra Mariquita ut om dagarna, så hon kommer i rörelse, ty med detta instängda lif går hon under. Sjelf kan jag ju inte för mina härvarande vänners och deras familjers skull visa mig ute med henne, hvaremot det kan göra er detsamma hvad man tänker och säger. Och bland mina ungkarlsvänner och deras fruntimmersbekanta vill jag inte införa henne. —