— Och så, tillade han efter en liten paus med ett halft förläget uttryck, — ville jag bedja er att vid tillfälle börja bereda henne på en snar afresa härifrån — det är ett kapitel, som jag, skamligt nog, ännu inte haft kurage att alls beröra. Säkert är att jag skulle gifva bra mycket för att ha den här historien ogjord eller öfverstånden. —
— Jag också, svarade jag. — Och kanske ännu mera för att slippa vara den som meddelar Mariquita att hennes glädjedagar äro förbi — för alltid. Sannerligen jag ens vet huru jag skall bära mig åt för att komma fram med det. —
— Det blir i alla fall inte så svårt, tröstade don Luis. Hon vet ju att jag senare på sommaren skulle resa öfver till Europa, så ni kan skylla på att jag fått underrättelser som troligen komma att påskynda min resa hela hopen. Passa på något lägligt ögonblick och — — —
Men nu kom Mariquita tillbaka och vårt samtal till ett så tvärt slut, att hon skrattande hotade oss med fingret.
— Nu talade ni bestämdt illa om mig, Luis, eftersom ni afbröt så hastigt. Men gå på bara, i dag blir jag inte ledsen. —
Nog misstänker jag att hon skulle känt sig något ledsen i alla fall om hon vetat hvad samtalet gälde, men som det nu var störde ingenting den glada stämningen under vår körtur.
Den är bra nog ensam i sitt slag, denna "den gyllene portens park" i San Francisco med sina dungar af svartgrön barrskog, mot hvilka eucalyptusträd och en del härdiga palmarter skarpt teckna sina grå- eller bjertgröna blad, medan de ljusa, ständigt vårgröna gräsmattorna äro öfversållade af blommor och buskar, hörande till par, tre olika zoners flora. Det är Californiens underbara klimat, — hvars temperatur aldrig stiger så högt att värmen blir besvärlig, lika litet som den sjunker lågt nog för att man skulle kunna tala om någon köld, — som tillåter sammanförandet på ett ställe af denna mångfaldiga växtlighet, hvilken förlänar alla trädgårdar och planteringar ett så omvexlande behag. Den ståtliga parken upptar många tiotal tunnland och meningen är att utsträcka den ända till hafvet, dit redan nu en präktig körväg leder, en fortsättning af den väg, som i tjugutal mil långa vridningar genomlöper hela den vackra anläggningen.
Vi hade en treflig tur och tyckte att den tog nästan för hastigt slut när vi hamnade vid klipphuset, ett värdshus bygdt ute på yttersta udden vid inloppet till den välomhägnade hafsvik, vid hvilken San Francisco ligger. Men den praktfulla utsigten öfver detta inlopp — "den gyllene porten" — med seglare och ångare i mängd, gående ut till hafs eller löpande in i hamnen, och ut öfver oceanen som bryter sig i tunga bränningar mot kusten, kom oss snart att glömma allt annat. Och så klipphusets stora märkvärdighet, de halftama salarna, hvilka i hundratal lefva på de tre enstaka klippor, som höja sig ur vattnet inom par hundra alnar från land. Några dussin af djuren ligga alltid uppkrupna på klipporna, försänkta i sömn, medan andra under ett idkeligt, doft vrålande söka eröfra sig en plats, och ytterligare andra tumla om i vattnet rundt omkring, fullkomligt obekymrade om alla de menniskor, som i timtal stå uppe på klipphusets veranda eller på stranden nedanför, iakttagande de roliga djurens lif och vanor.
Mariquita var förtjust och skrattade som ett barn när ett par af de lustiga gynnarne under kampen om någon bekväm plats hals öfver hufvud tumlade ned i sjön och dervid gåfvo luft åt sin öfverraskning med ett högljudt fnysande, för att nästa minut på nytt tränga undan hvarandra vid försöket att krypa upp tillbaka. Under hela middagen, den vi läto servera ute på verandan, tröttnade hon inte att betrakta de glänsande bruna, våta kropparna der ute i vatnet, men när vinden mot solnedgången småningom dog bort, medan det röda klotet sjönk ned i hafvet långt borta i vester, glömde hon dem och betraktade under tystnad den skimrande vattenytan, som i långa, mjuka, glänsande dyningsvågor sakta smög sig fram till stranden för att brytas mot dess klippor i en dånande, hvitskummande bränning.
På hemvägen kommo vi öfverens om att jag skulle börja rida ut med Mariquita om morgnarna. Don Luis lofvade skaffa henne en passande häst och stälde sin egen till min disposition.