— Det kommer att göra dig godt, sade han till den unga flickan, hvars ögon glindrade redan vid tanken på det länge saknade favoritnöjet.— Inom några dagar kommer du att se lika frisk och glad ut som förr, tillade han med mera ömhet i tonen än jag förut märkt då han talat med Mariquita.
Till mig sade han, medan vi efter att hafva lemnat Mariquita hemma vandrade till mitt hotell, att jag inte behöfde göra mig någon alltför stor brådska med att meddela Mariquita att slutet var nära.
— Det är inte för mycket om hon får någon liten tid på sig för att göra bekantskap med de angenämare sidorna af lifvet här, af hvilka hon ju tillsvidare sett nästan ingenting. —
— Nej, min vän, svarade jag. — Vid första lämpliga tillfälle ämnar jag göra slag i saken. Ju längre det går på detta sätt, desto svårare blir det för henne att finna sig i det oundvikliga slutet — och med er har jag ingen misskund alls, om jag också godt kan förstå att ni så mycket som möjligt ville uppskjuta detta slut. —
— Kanske är det en orsak till till min motvilja att säga ifrån åt Mariquita, sade don Luis fundersamt, — ehuru jag inte gjort det klart för mig. Ja, gör som ni vill, tillade han med en suck. — Jag litar på att ni gör Mariquita så litet ondt som det öfverhufvudtaget är möjligt då ni inleder den oundvikliga slutuppgörelsen. —
Att don Luis inte heller tog saken alldeles så lätt som han förut tänkt sig det, hördes godt på hans tonfall, men hvad var nu egentligen dervid att göra? På aftonen låg jag länge och funderade derpå innan jag somnade, men kunde inte finna på någon lämpligare utväg ur dilemmat än att sända Mariquita hem så fort som möjligt. Ty om don Luis beslöte sig för att taga henne med sig öfver till Europa så blefve det efteråt bara så mycket svårare för dem att skiljas och derföre var det vida bättre att det skedde redan nu.
Tillfället att tala om saken med Mariquita kom snarare än jag hade förmodat. Vi hade sedan några dagar börjat våra morgonridter ute i parken, der San Franciscos eleganta verld temmeligen fulltaligt brukar samlas för att med en timmes ridt eller en promenad till fots rekreera sig efter föregående dags ansträngningar, och hade som alltid ridit en stund längs den vanliga vägen der det talrika sällskapet galopperade af och an. Så hade vi slagit in på en sidoväg, der vi läto hästarna gå i skridt, medan vårt samtal så småningom blef allt enstafvigare och slutligen helt och hållet afstannade. Intet annat hördes än våra hästars jemna steg och det sakta, så att säga förnäma knarrande läderljud, som nya sadlar och remtyg frambringa, då och då afbrutet af ett klirrande när Mariquitas otåliga fuchs kastade upp hufvudet och gjorde ett försök att komma i väg, så att ryttarinnan tvangs att taga ett fastare grepp i tyglarna. Morgonluften var frisk och ren, med då och då en doft af daggfuktig växtlighet, som kom oss att draga ett djupare andetag, och det klara, lifvande solskenet spelande mellan grenar och blad, tecknande liksom ett skuggspel på vägen framför oss.
— Det är skada att Luis inte hinner vara med på våra morgonridter, sade jag tanklöst, — det kunde nog göra också honom godt att vara mera i rörelse. —
— Tror ni verkligen att han inte har tid? frågade Mariquita med ett litet matt småleende. Men i detsamma stego tårarna henne i ögonen vid det hon vände bort ansigtet — och jag insåg att hon fullkomligt lika väl som jag fattade hvarföre don Luis inte följde med oss.
— Kanske kunde han finna tid dertill, svarade jag, besluten att gripa tillfället i flygten och nu rycka fram med mitt grofva artilleri, — men då finge han att arbeta in på nätterna i stället. Det är icke så lätt för honom att få allting ordnadt och afslutadt under den vecka han har kvar före afresan till Europa. —