Mariquitas häst stannade tvärt, i det hon på nytt vände sitt nu kritvita ansigte mot mig.
— Har don Luis bedt er säga mig detta?
Jag såg att ett nekande här tjenade till mindre än ingenting och svarade derföre rent ut att så var, att han bedt mig söka förbereda henne derpå, för att sålunda måhända göra det litet lättare.
Hon lät sin häst sätta sig i gång igen och vi redo en stund utan att någondera ytrade ett ord.
— Stackars Luis, sade hon slutligen, — hvad det måste hafva plågat honom, dessa sista veckor, medvetandet att han måste göra mig sorg — mången annan skulle nog tänkt bra litet på den sidan af saken. — Nu rida vi hem, tillade hon. Endast hennes ytterligare blekhet visade huru hårdt det träffat — och kanhända den takt hon lät sin häst inslå.
Farten blef alltför häftig för att medgifva något vidare samtal tills vi om några minuter stannade vid deras dörr. Då bad hon mig följa med in.
— Det blir lättare för Luis om vi ej äro på tumanhand de första ögonblicken. —
Endast honom tycktes hon tänka på, och det obehag situationen måste innebära för honom, medan hon dolde sin egen sorg och sina egna tankar så väl, att om jag icke hade sett huru all färg med ens vek från hennes ansigte då slaget föll, jag knappast skulle vetat huru hårdt det drabbade.
Men när vi kommo in gick hon fram till don Luis, der han satt vid sitt skrifbord, böjde sig ned öfver honom och kysste honom, något som hon aldrig förut gjort i min närvaro — och så skyndade hon in i sitt rum med tårarna strömmande ned öfver kinderna.
— Hvad har ni sagt henne? frågade don Luis med en skiftning af ansigtsfärgen också han.