— Att ni reser till Europa om en vecka. Nu är saken afgjord och klar. —
— Det var väl nog det bästa, sade don Luis tveksamt, men med ett uttryck som om han gifvit bra mycket för att det bästa icke händt. — Huru tog hon det?
Jag beskref tillgången så noga jag kunde, betonande särskildt att Mariquitas första tanke gält honom och det obehag medvetandet att vålla henne smärta måste förorsakat honom. Och så tillade jag, kanske med en helt liten bismak af skadeglädje:
— Nu medger ni väl åtminstone att jag från början bedömt Mariquita riktigt, ty draget att glömma all sin egen sorg, sitt ödelagda lif och sin eländiga framtid, för att blott tänka på den man har kär, är väl så äkta kvinligt och fint, att den som är mäktig deraf måste anses fullkomligt hafva lemnat vildinneståndpunkten bakom sig. —
— Jag medger hvad som helst, svarade don Luis trött, — och har
sanningen att säga redan länge gått och burit på medvetandet att
Mariquita var och är mycket för god för sådan lek som jag bedrifvit. —
Jag bara önskar att vi kunde göra slut på alltsamman redan i dag. —
— Nästa båt till Panama går om tre dagar, sade jag, — och med den måste Mariquita följa, ty sedan går ingen på fyra veckor, som anlöper hamn i Costa Rica. —
— Stackars min lilla flicka, sade don Luis sorgset, vid tanken på Mariquitas långa ensamma resa till sitt hem igen. Och derefter sutto vi och rökte tyst och ihärdigt tills hon kom in och sade att frukosten väntade.
Hon var lugn nog, men de muntra små ögonen sågo så innerligt sorgsna ut och ögonlocken voro betänkligt svullna — svårt hade den lilla, modiga stackaren att svälja sin gråt och sin frukost, den hon säkert endast för don Luis skull rörde vid.
— När går ångbåten till Puntarenas? frågade hon slutligen, i så lugn ton hon kunde åstadkomma.
— Om tre dagar, svarade jag. — Och sedan går ingen på en månad.