— Alltså om tre dagar, sade hon sakta, med en så hopplöst sorgsen blick på don Luis att det skar mig i hjertat.
— Kom hit i afton, sade don Luis, sedan vi på otroligt kort tid stökat undan frukosten. — Vi äta middag tillsamman här hos oss och fara sedan till theatern. Jag skall telefonera efter en loge. —
Middagen blef icke just mycket gladare än frukosten, ehuru vi nog alla ansträngde oss för att samtala om likgiltiga saker; och bra liten uppmärksamhet egnade innehafvarne af vår loge åt stycket som uppfördes.
När så don Luis gick ut under mellanakten framkastade jag den förmodan att Mariquita inte skulle bry sig om morgonridterna numera.
— Tvärtom, svarade hon, — nu mera än förut. Ni kan väl förstå att det är plågsamt för Luis och mig att tala om min afresa och nästan ännu plågsammare att försöka tala om likgiltiga saker. Ju mindre vi äro på tumanhand, desto bättre — så ni får vara beredd på trägen tjenstgöring dessa sista dagar, slutade hon med ett litet leende, som trots allt ändå hade en skymt af likhet med förra tider.
De gingo snabt de tre sista dagarna. På morgnarna gjorde vi längre ridter än förut, åto frukost i deras hem och träffades igen till middagen på någon restauration, för att sedan tillbringa också aftonen utomhus.
Den sista morgonen redo vi på hemvägen upp på en hög kulle, derifrån man har en den härligaste utsigt öfver hela San Francisco, öfver staden med dess räckor af hus, affärskvarteret med dess ståtliga palatser och öfver hamnen med dess otaliga fartyg och väldiga ångfärjor, dem man kan följa med ögat nästan ända bort till Oakland på andra sidan bugten.
Mariquita satt en lång stund alldeles tyst och betraktade det rörliga, pulserande lifvet der långt nedanför oss. Långsamt lät hon till slut blicken öfrerfara hela den vackra taflan. Så vände hon ansigtet bort derifrån och satte sin häst i gång igen, i det hon med en djup snyftning tryckte näsduken mot sina ögon.
Jag tyckte mig icke kunna säga någonting.
Så redo vi hem igen under oafbruten tystnad och kommo oss icke för med att tala stort mera under frukosten heller. Omedelbart efter denna lemnade jag dem båda, i det jag lofvade komma tillbaka på aftonen en stund innan båten gick.