Don Luis hade blifvit allt tystare och dystrare ju längre tiden led; de sista dagarna hade han gått omkring som om han icke vetat hvar han skulle göra af med sig sjelf. Så hade han hittat på att ställa till sin förlorade middag på sjelfva afskedsaftonen ute på Klipphuset. "Jag måste hafva lif och rörelse omkring mig", sade han, "för att inte blifva alldeles hypokondrisk sedan Mariquita rest." Vi skulle följa henne till båten och derifrån köra rakt ut till det väntande sällskapet.
Det var ungefär vid elfvatiden jag lemnade dem, och då jag inte kände mig så särdeles gladt stämd, jag heller, begaf jag mig hem till hotellet för att der på bästa sätt fördrifva tiden till klockan sju, då jag lofvat afhemta dem.
Men frampå eftermiddagen kom en kypare upp och sade att man kallade på mig i telefonen. Jag gick ned och hörde don Luis' röst som bad mig komma tidigare, så fort som möjligt.
— Programmet är något förändradt, sade han med ett helt annat uttryck i rösten än då jag senast hört honom på morgonen, men utan att gifva någon vidare förklaring.
Jag skyndade att kläda om mig, ty från ångbåten skulle vi ju begifva oss direkte på middag, och så for jag ut till don Luis' villa, högeligen nyfiken att få veta hvad som nu stod på.
Det var Mariquita som öpnade dörren vid min ringning. Hon var klädd i reskostym, såg förlägen och förgråten ut, men log ändå med hela ansigtet i det hon tillika torkade sina ögon med en näsduk, som tydligen användts för samma ändamål redan förut.
— Kom in, kom in, ropade hon, innan jag hann så mycket som öpna munnen. — Jag är så rysligt lycklig och nöjd — Luis får berätta allt. Och dermed flög hon in till sig igen.
Don Luis stod i sitt rum framför en koffert, den hans betjent höll på att packa. Han skrattade också då han fick syn på mig.
— Tag en cigarr, sade han, — och stäfja er nyfikenhet ett par minuter medan jag ser efter att Charles slutar packningen riktigt.
— Gå er väg, Charles, och hvila er en stund, sade jag — jag skall nog hjelpa don Luis om det behöfves.