— Och nu, fortsatte jag till denne, så snart betjenten stängt dörren, — hvad är meningen med allt det här? Hvarför har ni narrat mig hit i otid och hvad har ni för inpackning för er? —
— Jo, svarade don Luis med småflat min, — det blef klart för mig i dag att jag inte kunde låta Mariquita resa tillbaka till Costa Rica — och derföre reser jag sjelf redan i afton till New-York och Europa och tar henne med mig. —
Jag blef ond och sade don Luis temmeligen rent ut att han bar sig åt som ett nöt.
— Om ni nu skiljts från Mariquita, slutade jag, — så fans det åtminstone någon möjlighet för att hon småningom skulle glömt de sista månaderna och funnit sig i lifvet der nere igen, men huru vill ni bära er åt för att skiljas, sedan ni lefvat samman ytterligare några månader? —
— Det vet jag inte, svarade don Luis ytterst kallblodigt,— och kommer troligen heller aldrig att få veta det, emedan jag inte alls mera har för afsigt att skiljas från Mariquita. Jag ämnar ännu förrän vi resa vigas vid henne. —
Det sista med en stadig blick på mig. — Halloh! började jag i min ytterliga förvåning, men tystnade i detsamma, ty det slog mig med ens att detta ju verkligen var en långt bättre lösning af trasslet än jag någonsin tänkt mig.
— Vagnen är straxt här, fortsatte don Luis, — tillståndsbevis tog jag ut i förmiddags och presten väntar oss. Ni blir vitne. —
Dermed ringde han på Charles, gaf honom några sista ordres för inpackningen och tillsade honom att vara nere vid bangården i god tid.
Så gingo vi in till Mariquita, som under tiden med kallt vatten, puder och andra lämpliga medel sökt försätta sin lilla, strålande fysionomi i presentabelt skick igen.
Jag gratulerade henne till förändringen i reseplanerna, men hann inte med något vidare, ty nu anmälde Charles att vagnen var der och vi gingo ned.