Mycket talade vi ej heller under åkningen, som för resten inte räckte länge. Mariquita frågade endast halfhögt om don Luis var säker på att inte ångra sig.
— Det är tid ännu att vända om, sade hon, men såg icke riktigt ut som om hon önskat få göra det.
Don Luis bara skrattade, och med detsamma voro vi framme.
Presten var färdig och ceremonien — med hans hustru som andra vitne — var amerikanskt kort och enkel, så att vi inom mindre än en halftimme voro på väg till bangården.
— Kom ihåg att härefter aldrig kalla mig annat än Mariquita, sade hon så snart vi satt oss i vagnen, med äkta tjufpojksmin syftande på ett föregående tillfälle då hon bedt mig om något annat i den vägen.
— Nu får ni vara ensam värd på middagen, sade don Luis. — Jag har bedt Ned Richards skicka sin trafvare ned till stationen för er räkning så att ni möjligast fort kan komma ut till Klipphuset, der man väl redan börjar bli otålig. Ursäkta nu mig på bästa sätt, tillade han skrattande.
Vid stationen väntade Charles med biljetter och kappsäckar. Sofkupén var abonnerad och prydd med en del blommor, om hvilkas anskaffande jag hunnit hviska ett ord åt Charles innan vi foro till presten. Tid hade vi just jemnt tillräckligt för att trycka hvarandras händer och uttala ett hopp om att någongång träffas igen — och så rullade tåget i väg, utan att jag riktigt hunnit hemta mig från min förvånade häpenhet.
Ned Richards trafvare var ett utmärkt djur, som på otroligt kort tid förde mig genom parken ut till Klipphuset, der ett talrikt sällskap af damer och herrar väntade på värden med allra största otålighet — en otålighet, som förbyttes i en ännu större förvåning när jag med ett par ord förklarade huru sakerna stodo.
Ned Richards hviskade något åt hofmästaren, straxt derpå smälde champagnekorkarna och så drucko vi alla ett glas i botten för de resandes välgång.
Det var ju visst oegentligt att börja med champagnen före soppan, men hela historien hade ju så att säga börjat från oriktig ända.