PÅ LOKOMOTIVET.
Ofta nog under de oändligt långa, tröttsamma timmarna i jernvägskupén, då der ingen fans att språka med och ögonen begynt tröttna vid de ständigt lika fruktlösa försöken att uppfatta något af det förbiskymtande landskapet, hade jag tänkt på huru mycket intressantare det ändå vore att en gång göra en resa på sjelfva lokomotivet. Men det hade alltid stannat vid blotta afsigten. Jag tänkte visst icke egentligen på att Pullman vagnen i sjelfva verket var en så oändligt mycket angenämare vistelseort, men jag fruktar för att det ändå i grunden blott var det dunkelt närvarande medvetandet härom, som afhållit mig från försöket.
Också den dag, hvarom nu här är fråga, hade jag under den långa färden från föregående afton till långt in på eftermiddagen hunnit bli hjertinnerligen trött på alltsamman — ressällskap, tobaksrökning, tidningar och alla andra till buds stående distraktioner. Vi hade slutligen kommit till middagsstationen, min måltid var undanstökad och jag gjorde ett slag längs perrongen för att litet räta på benen, samt kom dervid ända upp till lokomotivet.
— Halloh, gamle gosse, hvart gäller resan? —
Jag såg mig omkring. Frågan måste gälla mig, ty ingen annan var synlig i närheten. Men hvem var frågaren? Det var lokomotivföraren, "the engineer"; som han kallas i Amerika, det var tydligt, ty han var det som räkte fram sin flottiga hand och såg så bekant ut. Men inte kände jag honom. Skakade hand likafullt, men såg tveksam ut förmodar jag, ty han fortsatte:
— Träffades senast vid Piedras de Fuego, då ni red som paymaster, en liflig eftermiddag när niggerna försökte göra revolt. —
Nu klarnade mitt minne. Tom Finlay var det. Och med ens stod hela scenen tydligt för min blick.
Det var nere i Costa Rica vi hade råkats, och det var ingen annan än Tom, som hjelpte oss ur klämman när ett par hundra negrer gjorde revolt, emedan vi å dragande kall och embetets vägnar från deras månadslikvid afdrogo priset för ångbåtsresan från Jamaica till Puerto Limon.
De stodo skockade utanför dörren till kommissariatsbutiken och några af de fräckaste, med en groflemmad, bläcksvart gynnare i spetsen, trängde sig in, förklarande att de skulle ha sin likvid till fullo — med godo eller ondo. Och dervid gjorde ledaren en obehagligt insinuant rörelse med den påk han hade i handen.
Det var då Tom steg upp, gick fram till anföraren med den lugnaste min i verlden och — stack sin revolver rätt i hans mun innan någon hann så mycket som blinka.