För öfrigt gjorde han sig nog ingen synnerlig brådska med att återvända. De som sändt honom ut betonade i hvart bref att han skulle taga sig god tid att se och inhemta det mesta möjliga; alla omkostnader bestredos af dem och hans rikligt tillmätta arvode, det han under bortavaron alls icke behöfde röra, ökades under tiden till en rätt aktningsvärd summa.
Så alltför strängt tipptagen var icke heller min tid, utan kunde jag godt egna några timmar per dag åt kringströfvandet med don Luis både inom San José och i dess omgifningar. Han hade ett utmärkt sätt att umgås med infödningarna och kom snart på så vänskaplig fot med hvarenda en att vi voro säkra om att vara välkomna på hvarje hacienda i trakten, der man ändå i allmänhet icke är så synnerligen hugad för att utan vidare taga emot utländingar. Jag profiterade i vidsträckt mått af hans popularitet och besökte i hans sällskap alla, hvilkas bekantskap han gjort under veckorna före min ankomst till San José.
Aftnarna tillbragte vi vanligen i don Luis' rum, der vi på infödningsvis brukade sitta och röka i den öppna dörren, prata några ord med förbigående bekanta, säga "adios" åt hvarje vacker flicka som passerade inom hörhåll, bara för att få höra hennes melodiska "adios señor" till svar, samt lyssna till tañon och marimban, hvilka hvarje kväll ljödo från en posada nära intill.
En afton, då vi som vanligt ställt våra stolar i dörröppningen och sutto der njutande af den friska luften, d.v.s. inbegripna i tyst och stadigt rökande, kom der en ung flicka förbi hvilken don Luis inte åtnöjde sig med att tillropa det vanliga adios, utan helsade med en fråga om huru hon mådde, och då stannade hon ett ögonblick för att svara. Hon var mycket behaglig, mörkhyad, svarthårig samt hade de grannaste tänder och de rödaste läppar man kunde önska.
Jag frågade naturligtvis don Luis hvem hon var och fick till svar att hon hette Mariquita, var sexton år gammal och dotter till en tjock, otäck matrona, som bodde vid nästa tvärgata.
— Mera vet jag inte sjelf, sade don Luis, men jag har nästan lust att bli närmare bekant med flickan. Hon ser så frisk och glad och pigg ut att hon verkar helt upplifvande. Förut brukade jag alltid prata några ord med henne i förbifarten, men hon måtte varit bortrest eftersom jag inte sett till henne på ett par veckor. —
Sedan sågo vi henne nästan hvarje afton vandra förbi och försummade aldrig att säga: "adios Mariquita", lika litet som hon underlät att småle och svara: "adios señores". Ibland språkade vi litet med henne och blefvo småningom rätt goda vänner.
Hon gick i lära hos en modist och det var på återvägen derifrån hon hvarje kväll passerade förbi vår dörr. Roligt tyckte hon inte det var, sade hon, att sitta instängd hela dagen i ett rum, och hon tänkte icke hålla ut mycket länge dermed. Men hvad hon ämnade företaga sig ville hon inte säga.
Hon bara skrattade så tänderna lyste när vi frågade om hennes "novio" lofvat gifta sig med henne och påstod att hennes mor inte tyckte om att någon af gossarna stod och hängde utanför hennes fönster om kvällarna — och ingen gosse har lust att vara någons novio om han inte ens får ha det nöjet.
Underligt var det för resten ej heller om hon icke trifdes vid att sitta stilla hela dagen i ett rum, som inte hade så mycket som ett fönster ut åt gatan, ty först och främst hade hon tydligen en del indianblod i sina ådror, och det hade redan varit förklaring nog på hennes motvilja mot sådant lefnadssätt, men dessutom hade hon i all sin dar förut lefvat på landet, på sin fars hacienda, och det var ett skäl mera för att tycka att hennes nuvarande lefnadssätt var rentaf odrägligt.