Det var först efter fadrens död som de flyttat till staden, der de nu bott ett år. Då hade hans slägtingar lagt beslag på hela haciendan med allt hvad der fans och helt kort om godt förklarat att då Mariquitas mor aldrig varit gift, hade hon heller ingen rätt att vidare stanna kvar i huset, lika litet som hennes dotter. Men en pension hade de ändå fått och med den lefde de nu så godt sig göra lät.
Allt detta berättade hon oss under samtalen utanför vår dörr och tycktes icke alls finna det underligt att det så gått, lika litet som det på minsta vis tycktes förefalla henne förödmjukande att vara dotter till en hustru som aldrig varit gift.
Men så äro de moraliska begreppen der nere i södern icke heller så synnerligt utvecklade. Det är ingenting ovanligt alls att se barn af tre, fyra olika mödrar, af hvilka endast en varit gift med den gemensamma fadren, uppfostras tillsammans såsom medlemmar af en och samma familj. Och då man ej är så alltför nogräknad med färgen heller, händer det ofta att fruns i huset barn äro hvita, medan köksans äro mulatter och mellanfärgerna representeras af små halfindianer, hvilkas mödrar under kaffesaisonen kommit ned från bergstrakterna för att arbeta ihop några dollars och oförhappande råkat skaffa haciendadons familj tillökning af en ny nyans.
Man drar försorg om sin brokiga afkomma i alla fall och sällan faller det någon hustru in att oppnera sig emot att alla barnen lefva tillsammans under hennes öfveruppsigt. Det är endast främlingen som finner ett sådant hushåll besynnerligt. Landets egna barn fästa sig ej dervid, dertill är det alltför vanligt.
Mariquitas fall var nu ett undantag från den allmänna regeln, beroende på att hennes far alls icke varit gift, hvarken med hennes mor eller med någon annan, och så hade hela hans förmögenhet gått öfver till aflägsna slägtingar, hvilka icke ansett sig hafva några skyldigheter mot den illegitima dottern, utan affärdat henne blott med ett magert årsunderhåll.
Det var nu en otur som ingen kunde hjelpa, menade Mariquita, och ingalunda någon orsak att vara ängslig. För eller senare skulle hon nog finna någon novio, som vore villig att försätta henne i bättre förhållanden. Längre sträckte sig inte hennes förhoppningar, och sjelffallet tyckte hon det också vara, att hennes öde icke kunde gestalta sig bättre än hennes mors.
Någon sorgsenhet ådagalade Mariquita på intet sätt då hon talade om dessa förhållanden. Endast när hon berättade om sina pinotimmar hos modisten var hon ledsen, men det behöfdes bara en fråga eller ett ord för att bringa henne in på andra tankar igen, och då skrattade hon på nytt så ögonen glittrade och tänderna lyste.
Hon hade ett sådant lustigt litet skratt, en liten melodisk drill, som kunde vara längre eller kortare, men aldrig blef högljudd. Det var endast den intensivare glansen i hennes små svarta ögon och djupleken af groparna i hennes kinder som antydde graden af munterhet.
En gång frågade vi om hon inte ville stiga in, men då blef hon allvarsam och förklarade att det vore högst opassande. Hon kunde nog stå en halftimme ute på gatan, om så skulle vara, och prata med oss medan hon knaprade konfekt som ett möss knaprar socker, men komma in till två caballeros — det kunde aldrig komma i fråga. Och dervid förde hon sitt högra pekfinger af och an framför munnen under en kokett liten skakning på hufvudet, en gest som betyder ett oåterkalleligt nej.
Don Luis tyckte lika mycket om att prata med henne som jag, men han påstod i alla fall att hon var i grund och botten förderfvad och trots sina sexton år en utstuderad kokett. Det var nu hans theori att depravationen hos söderns folk är medfödd och lika naturlig som begäret efter mat och dryck. Hela den uppfostran kvinnorna få, förklarade han, bestod i undervisning om huru man skall fånga en man, och den konsten känna de i grund redan innan de fullständigt hunnit trampa ut barnskorna.