— Någon känsla af moraliskt ansvar hafva de platt inte, sade han, och veta icke hvad verklig tillgifvenhet vill säga. Så länge de få allt hvad de åstunda, kunna de vara trogna nog, men om något bättre erbjuder sig tveka de inte en minut att gripa derefter. —
Jag tyckte nu att ett par af de drag, han ansåg specifika för tropikernas kvinnor, med samma skäl kunde sägas utmärka könet i allmänhet, men var i öfrigt af olika åsigt angående sjelfva grundlaget i deras natur. För min del vidhöll jag att det inte behöfdes annat än att behandla en flicka af Mariquitas skaplynne på ett annat sätt än det hon var van vid för att ingifva henne helt andra aspirationer än dem hon insupit i den omgifning der hon förut lefvat. Jag trodde och förfäktade att en sådan halfvild natur, som hennes tydligen var, blott genom umgänge med en bildad, finkänslig man skulle och måste vakna upp till ett helt annat åskådningssätt af lifvet och troligen utveckla en känsla af tacksam tillgifvenhet, om icke något mera, så stark som trots någonsin en kvinna af mera civiliserade föregåenden i den vägen kunde prestera.
Vi kunde ibland disputera kvällen igenom härom, naturligtvis utan att någonsin komma till resultat, och hvar gång Mariquita hade hållit tillgodo med några Costa Rica konfektyrer, dem det verkligen behöfdes sådana tänder som hennes för att rå med, samt pratat en stund med oss, börjades dispyten på nytt.
Så ströfvade vi en lördag, torgdagen i San José, omkring i saluhallarna. Det var ett af våra stående nöjen att se på hvimlet der, insupa doften från ananashögarna och orangerna, hvilka i massor bjödos ut i hvart hörn af den vidsträckta bygnaden, mönstra och kriticera señoritorna, hvilka regelbundet infinna sig der i morgontoilett, samt studera folktyperna, af hvilka de förfärligt fula oförfalskade indianerna från bergen, smutsiga, vidriga och djuriska, mycket litet svarade mot begreppet af det tappra, ädla rödskinnet som pojkböckerna tala om. De allra roligaste att se på voro dock negerkäringarna, isynnerhet när de råkade i gräl, hvilket inträffade allt jemt, men nog föreföll det oss svårt att erkänna brödraskapet med denna gren af menskligheten, så lika vi än enligt traditionen äro inför vår Herre.
Midt i stimmet upptäckte vi med ens Mariquitas skrattande ögon och mun och bredvid henne en matrona, som tydligen var hennes mor. Vi nickade åt flickan när de kommo förbi och frågade huru hon mådde, och då stannade hon och presenterade oss för modren. Gumman neg så djupt de feta knäna medgåfvo, sade att hennes dotter berättat huru vänliga vi varit och frågade om vi inte ville göra hennes ringa hus äran af ett besök. Vi tackade och lofvade med det första efterkomma uppmaningen.
— Der ser ni, sade don Luis, när de gått vidare, att jag hade rätt. Jag håller vad om huru mycket ni vill att den der käringen när som helst är färdig att sälja flickan, om man bjuder ett anständigt pris. Men hon vet nog huru nätt och aptitlig snärtan är, så billigt blir det inte.
— Bra, svarade jag, men då jag ju egentligen inte hållit på omöjligheten att afsluta en slik handel, utan bara talat om den sannolika effekten på Mariquita sjelf af en längre sammanvaro med en hygglig och bildad karl, måste jag litet få precisera aftalet. Gör upp med modren om att lefva och resa med Mariquita någon tid, tag henne med er härifrån så fort som möjligt, behandla henne som ni skulle behandla en europeiska eller amerikanska, och jag påstår att hon inom kort blir så totalt förändrad att ni sjelf erkänner er hafva bedömt henne orätt i alla stycken. —
— Godt, sade don Luis på sitt vanliga korta sätt, vi gå redan i kväll till dem och göra upp saken. Får ni rätt, så ställer jag till den finaste middag Frisco kan åstadkomma när vi träffas der uppe, får ni orätt så — ja, så ställer jag till middagen ändå; men ni får lof att vid desserten i detalj beskrifva anledningen till festen och högtidligen göra afbön hos de närvarande damerna för att ni påstått en liten vildinna från barfotarepubliken i Centralamerika kunna i något afseende jemföras med civiliserade fruntimmer. —
Det var ju skäligen goda vilkor. Jag förklarade mig villig att underkasta mig följderna om jag mot förmodan skulle hafva misstagit mig, och på kvällen vandrade vi ned till Calle del Menado, der Mariquita och hennes mor bodde.
Hon var inte hemma ännu, men modren försäkrade att det ej skulle dröja många minuter innan hon komme. Vi skulle bara göra oss den mödan att sitta ned ett ögonblick och betrakta hela huset med allt hvad der fans som vårt eget o.s.v. o.s.v, — en hel ström af den vanliga spanska artigheten, som i grund och botten betyder rakt ingenting.