Don Luis sade till en början knapt någonting alls, så att jag hade att föra konversationen allena, och då jag var rädd att Mariquita skulle komma innan vi hunnit för modren klargöra ändamålet med vårt besök, försökte jag så fort som möjligt leda samtalet in på rätta spåret. Det gick lättare än jag kunnat föreställa mig. Vid första antydan förstod den otäcka gamla halfindianskan ögonskenligen genast hvarom det var fråga, men sökte som vid all annan handel drifva upp priset på varan så högt som möjligt. Det blef ett oändligt loftal öfver Mariquita, hvars alla egenskaper vi fingo höra utläggas både vidt och bredt.
Scenen var, lindrigast sagdt, vidrig. Den lefvande fettklumpen, som en gång varit en mensklig, kanske tillochmed behaglig varelse, höll tal som om hon bjudit ut en häst till salu och rökte dervid den ena stinkande, af brunt omslagspapper och förfärlig tobak tillverkade cigaretten efter den andra. Jag började känna mig obehaglig till mods och don Luis skrufvade sig af och till på sin stol, nervöst tvinnande sin ena mustasch, hvilken dock omöjligt kunde bli mera uddhvass än hvad den redan var.
Slutligen kunde han icke härda ut längre.
— Está bueno, sade han tvärt, jag vet att Mariquita är en söt och glad flicka så det behöfva vi inte vidare tala om. Var god nämn utan omsvep de vilkor, hvarpå ni vill afstå henne. Jag hatar allt onödigt prat. —
— Hvad tänker ni om mig? frågade käringen, som vid hans inblandning i saken synbarligen trodde att det var något slags bolagsaffär vi ville göra upp, i högst förnärmad ton. Tror ni jag vill sälja mitt barn till ett skamligt lif? —
Och så följde en lång historia om huru hederliga hennes föräldrar och förfäder allt intill sjunde led alltid hade varit, huru ärbar och ansedd hon sjelf var och huru det aldrig kunde komma i fråga att hon på sådant sätt skulle skiljas vid sin enda glädje i verlden o.s.v.; det mesta ackompagneradt af tjutlika snyftningar, hvilkas frambringande bragte henne i tillräckligt våldsam svettning för att rättfärdiga användandet af den smutsiga näsdukstrasa, hvarmed hon i ifvern aftorkade alla andra delar af ansigtet utom ögonen.
Det var en trenig komedi. Vi försökte ett par gånger stämma hennes ordflöde, men hon bara höjde rösten så vi fruktade att grannarna skulle tro något mord vara i görningen och rusa till hjelp. Och ännu trefligare blef det då Mariquita kom in midt under oljudet.
Hon såg förvånad ut, men innan hon hann göra någon fråga vände sig modren till henne med ett nytt utbrott:
— Inte sant, querida de mi alma, du håller af din mor? Säg det åt los caballeros och säg dem också att vi äro ärbart folk; dig tro de nog.
Men nu blef don Luis ond på allvar.