— Det kan vara nog nu, sade han skarpt. Jag gjorde er en fråga och behöfver inte svar af någon annan, innan jag fått ert. Nu ber jag er sluta detta samtal, men så mycket vill jag ändå tillägga att min vän här endast talade på mina vägnar.
Det var tillräckligt för att upplysa gumman om misstaget och hon gjorde också omedelbart frontförändring i det hon på Mariquitas fråga: hvad som vore på färde, förklarade att los caballeros missförstått henne. Hon vore visst icke emot något, som kunde göra hennes barn "lyckligt", men hon hade icke genast rätt uppfattat meningen.
Och dermed gaf hon sig till att för Mariquita förklara det don Luis hölle mycket af henne och nu gjort ett förslag att taga henne med sig.
Mariquita skulle nu sjelf afgöra, sade hon, om hon å sin sida hölle tillräckligt af don Luis för att följa med honom. Derpå kommer allt dock slutligen an, tillade hon med en salvelsefull suck och något som väl skulle föreställa ett ömt uttryck i rösten.
Mariquita såg på oss och småskrattade på ett sätt, som visade att hon fullt uppfattade situationen, men när hon svarade sin värda mamma att hon mycket hellre ville följa med don Luis än fortsätta hos sin modist, höll hon sig berömvärdt allvarsam.
Så skickades hon ut i köket för att tillreda en kopp chocolad, den gumman sade sig nödvändigt vilja bjuda los señores, som gjort sig mödan att besöka hennes hus, men i sjelfva verket för att icke öfvervara fortsättandet af underhandlingarna om den finansiella sidan af saken.
Så snart Mariquita aflägsnat sig började gumman helt diplomatiskt med en förklaring att ehuru hon visst inte hade någonting att invända mot ett arrangement, som vore till hennes barns lycka, vore hon ändå tacksam för att få veta hvilka garantier don Luis ville lemna för dess fortvaro.
— Inga alls, svarade don Luis kärft. Jag tar henne med mig härifrån, förser henne med allt hvad hon behöfver och kan önska, medan vi äro tillsammans, och skickar henne om ett halft år eller så tillbaka. Besparingar kan hon göra om hon vill af sina fickpengar, dem jag inte ämnar vara njugg med. Det är alltihop. —
— Och alldeles tillräckligt, skyndade gumman att försäkra. — Men tyckte inte don Luis ändå det vore rättvist att anslå någonting för den närmaste tiden efter Mariquitas hemkomst, då ju naturligtvis den stackars flickan skulle hafva alltför svårt att glömma sin vän för att inom kort inlåta sig med någon annan novio. Hennes mor skulle nog förvalta detta något tills Mariquita sjelf behöfde det. —
Der kröp ändtligen bockfoten fram och den var så tydlig att jag ansåg mig öfverflödig vid den vidare underhandlingen, som nästan bragte mig att må illa, hvarföre jag sade mig vilja se åt om jag kunde vara Mariquita till någon hjelp, och gick ut i köket.