Hon rodnade något litet då jag kom, men skrattade ändå när hon frågade om don Luis och hennes mamma blifvit vänner igen. Det lilla fullfjädrade stycket tycktes ha allting betydligt klarare för sig än jag någonsin skulle trott.
Jag visade också tydligt mitt misshumör, men vår temmeligen enstafviga konversation behöfde lyckligtvis icke räcka länge, då modren snart ropade på Mariquita och frågade om icke chocoladen var färdig.
Det var den och vi gingo in tillbaka. Don Luis såg ut som om han tagit in någon betydligt bäsk medicin, drack tyst sin chocolad och tände en ny cigarr, i det han steg upp och tog sin hatt.
— I morgon på förmiddagen kommer jag efter Mariquita, sade han, och för henne till någon som kan ställa i ordning åt henne en ordentlig utrustning af allt hvad hon behöfver. Jag vill sjelf välja ut hvad jag tycker passar henne bäst. Buenos noches, señoras. Och dermed gingo vi.
Don Luis skakade på sig som en våt pudel då vi väl voro ute på gatan.
— Fy f—n hvad den käringen är vidrig, sade han med ett uttryck, som om han behöft lätta sig med en dugtig grofhet för att inte kväfvas af allt hvad han fått lof att svälja under visiten. — Jag för Mariquita i morgon dag till Agua Caliente så jag slipper se hennes mor. Hon kan der undergå en liten förberedande träning i civilisation på tumanhand med mig, tills hennes saker bli i ordning och jag för henne ombord på ångbåten bland andra menniskor.
— Nog blir det ett lättvunnet vad, tillade han efter en stund med ett halft cyniskt leende. — Ni har ännu för mycken europeisk, eller kanske rättare nordisk idealism i kroppen för att rätt kunna bedöma den här sortens folk. —
— Jag nästan fruktar för att ni har rätt, svarade jag, — men så alldeles säkert är det inte. —
Något vidare samtal blef det ej om saken. Det föreföll mig nästan som hade vi båda två känt oss litet skamsne medan vi vandrade genom de kvälltysta gatorna till hotellet, och ingendera tycktes hugad att förlänga sammanvaron utan gingo vi hvar till sitt rum så snart vi kommo fram.
Följande dag lemnade don Luis verkligen San José och jag kände det, då jag efter middagen rökte min ensliga cigarr, som hade straffet för min andel i menniskohandeln redan begynt. Det var långa aftnar jag sedan tillbragte helt ensam, och många gånger ångrade jag det dumma tilltaget, som beröfvat mig det enda sällskap jag haft.