— Det är en fin pjes det här lokomotivet, ska jag säga. Jag känner henne ut och in och hon lyder ordres bättre än en örlogsmatros. —
Och Tom lät sin seniga hand med en smekande rörelse glida längs staken, som meddelade hans vilja åt maskinen och satte dess kraft i rörelse.
Det var verkligen både nytt och intressant att åka på lokomotivet. I stället för otydliga glimtar af landskapet, tröttande genom sin brist på detaljer, dem man aldrig hann uppfatta, låg här hela nejden som en karta för våra ögon. Först långt borta, liksom sedd genom en bakfram hållen kikare, så växande i storlek och tydlighet ju närmare vi kommo, tills bilden med ens tycktes flyga rätt inpå oss, för att nästa sekund försvinna och lemna plats för en ny.
Och så sjelfva banan. Här en kurva, der en bro öfver en liten bäck, hvilken jag alls icke märkt der den silade sig fram genom gräset tills vi med en knyck och ett dån flögo deröfver. Så en stigning, ty så jemn är prärien ingalunda som den på afstånd förefaller; farten blir omärkligt allt saktare, lokomotivet pustar hårdare — det är nästan som om vi sjelfva kände tyngden af de många vagnar bakom oss; och ofrivilligt drar jag ett andetag af lättnad när vi nått högsta punkten och åter börja glida utfor.
Tom ser på mig och småler. Han behöfver inte fråga för att veta att jag första gången åker på lokomotivet. Så ger han sin stake en ytterligare knyck i den riktning jag redan vet betyder ökning af farten och vi skjuta i väg som en blixt. Banan ligger rak och jemn milslångt framför oss, solen har börjat sjunka och sänder sina strålar längs skenorna, hvilkas slitna ytor glänsa som band af silfver. Farten blir allt värre, när vi glida utför en sakta sluttning, men Tom vet att det icke är någon fara. Han bara ser på mig och hvarje gång någon liten ojemnhet ger oss en knyck, nickar han och ser ut som om han tyckte det vara utmärkt roligt.
Tala kunna vi icke för dånet och rasslet, men det är utmärkt roligt, om också den ursinniga hastigheten ger en samma kittlande känsla som när man kommer nedåt med en slänggunga och emellanåt frestar en att gripa tag i någonting för att — ja, bara för att det går så fort.
Tom rör igen på sin stake. Vi hejda oss något litet, så drar han i signalrepet öfver våra hufvuden, en gång, två, tre gånger och hvar gång svarar lokomotivet med ett bölande ljud. Farten saktas alltmera och någon minut derpå stanna vi vid en liten station, som ser så ytterst obetydlig, ensam och öfvergifven ut, nästan som utkastad på måfå i det stora, vida gräshafvet.
— Ni har präktiga nerver, säger Tom med en gillande blick på mig. De allra flesta bruka första gången känna sig uppskakade när jag släpper henne lös i en sluttning. Det betyder sextio å sjuttio mil i timmen och det är inte litet. Nå, vill ni fortsätta eller gå tillbaka i vaggonen?
— Fortsätta, svarar jag. Och två minuter derpå flyga vi åter fram öfver slätten, rakt in i det glödande röda solljuset. Det blir allt rödare ju lägre solen sjunker och till sist står hon som en jättestor, rödglödgad boll i det fina, blånande töcknet. Står stilla ett ögonblick och så, när vi glida utför sluttningen, dyker hon med ens ned under synranden. Men åt höger norrut faller skenet ännu så varmt och klart på en rad af kullar, klädda med mörk, högtidlig skog, och när också de sjunkit i mörker; dallrar ännu det sist döende ljuset öfver bergskedjan der bakom — så långt borta att vi först på natten hinna dit, trots den svindlande farten.
Allt ännu sluttar banan utföre, vi svänga småningom åt höger och närma oss alltmera skogen. Nu skymtar der otydligt ett bredt vatten i den tilltagande skymningen. Om ett par minuter ila vi fram längs flodstranden, följa den en bit, gå i en kurva, så skarp att lokomotivet lutar öfver, ned på bron och brusa med ett dån likt åskans öfver och emellan dess nätverk af jern, som i ett virrvarr skymtar för våra ögon.