På andra sidan ligger åter en station, der vi taga in vatten samt tända våra lyktor, och så framåt igen.
Vi arbeta oss uppåt en lång sluttning med allt saktare och saktare fart. Öfverst är kullen redan bevuxen med buskar. Vi skjuta fart igen sedan hela tåget hunnit upp och nästa minut rusa vi in i skogen och mörkret.
Endast en helt liten bit af banan framför oss och de raka, släta stammarna på båda sidor kunna vi se, skarpt belysta af lyktskenet. Allt det andra är mörker, ty träden stå så tätt att deras kronor bilda ett enda hvalf, som utestänger hvar smul af den svaga skymningsdagern.
Men inte sakta vi farten för det. Min vän lokomotivföraren känner tydligen hvarje tum af banan, hvarje kurva, hvarje stigning. Och nu mera passera vi sådana allt efter litet. Terrängen blir alltmera och mera ojemn ju närmare vi komma till bergstrakten och kräfver oaflåtlig uppmärksamhet och påpasslighet af den, i hvars hand hela det ståtliga tågets och dess hundratal passagerares öden ytterst hvila. Aldrig förut har det fallit mig in hvilket oerhördt ansvar lokomotivföraren egentligen har. Ett ögonblicks oaktsamhet, en minuts distraktion — och tåget rusar ohjelpligt till sin undergång.
Men Tom har inga sådana distraktioner. Hans grå ögon blicka ofrånvändt på den korta, upplysta sträckan framför oss och det är tillräckligt för att i hvarje nu upplysa honom om hvar vi äro och hurudan terräng vi hafva framför oss. Den starka handen med de långa, seniga fingrarna håller med ett fast grepp om staken och ökar eller minskar farten efter behof.
Vi försöka alls icke mera att tala, der vi flyga fram genom natten. Endast framför oss är det ljust; men sjelfva sitta vi i mörker för att så mycket bättre kunna tillgodogöra oss belysningen från lyktorna. Blott när eldaren kastar in mera bränsle, strömmar det skarpa rödgula eldskenet ut från ugnen, lyser ett ögonblick upp den nedhukade gestalten, golfvet der han står, tendern med dess kolhögar bakom honom — och lemmar oss i mörker igen.
Vi hafva redan dånat fram öfver flera broar, pustat uppför stigningar och rusat; nedför andra i hejdlös fart, allt med den mörka, högtidliga skogen till sällskap, och hafva åter nått högsta kammen af en ås. Men nu skjuta vi icke fart som förut när det börjar gå utför. I stället ser Tom efter att luftbromsarna äro klara och låter tåget helt sakta glida nedåt.
Skogen glesnar och försvinner. Framför oss ligger något mörkt, högt, stort, som i en svart massa reser sig mot natthimlen. Det är sjelfva bergskedjorna. Nedanför oss är mörkret så djupt att jag ingenting kan urskilja. Det ser bottenlöst ut.
Nu sättas luftbromsarna i verksamhet, farten, som ökats af sig sjelft, saktas igen och så glida vi ned på viadukten, hvilken i en ytterligt skarp kurva för oss öfver det bottenlösa mörkret framför oss. Vi kunna icke se huru djupt det är till botten af ravinen och urskilja ingenting annat än två skenor, löpande öfver jernsyllar, hvilka tyckas hvila på sjelfva det svarta mörkret, medan vi djupt under oss höra ett otydligt brus af vatten, blandadt med ekot af rasslet från vårt tåg.
Åter tränger sig på mig den tanken huru bekymmerslöst vi ofta sofva oss fram öfver afgrund och bråddjup. Ett enda felgrepp, en axel som brister, en mutter som lossnar och knappast en enda af sofvarne i de präktiga vagnarna der bakom skulle ens hinna vakna innan hans sömn i ett ögonblick blefve för djup att någonsin mera kunna störas.