I Leon, Nicaraguas gamla hufvudstad, gingo vi en morgon till kathedralen för att se leonesiskorna bevista den tidiga messan. Det är ett vackert, vördnadsbjudande tempel, denna kathedral. De höga, smala fönstren sprida blott en sparsam belysning under de höga hvalfven, der luften kännes frisk och sval. Tystnaden före messans början är djup och högtidlig och den gamla altartaflan vacker och rörande i all sin naivitet — allt gör stämningen andaktsfull och lugn.
Framför en Mariabild låg en ung flicka på knä, ögonskenligen helt försjunken i bön. Radbandet rörde sig snabbt mellan de fina fingrarna, läpparna mumlade den ena bönen efter den andra, och emellanåt lutade hon för långa stunder åt gången pannan mot det kyliga stengolfvet.
När så messan började och dess högtidliga toner, vackert accompagnerade af orgeln, liksom strömmade ned från det hvälfda taket, tycktes den unga bedjerskans andakt ytterligare stegras. Läpparna rörde sig ifrigare, tårarna stego henne i ögonen och när hon nästa gång höjde ansigtet mot gudsmodersbilden strömmade de ned för kinderna.
Den hvita drägten och den löst hängande svarta rebozon klädde henne på ett rentaf förtjusande sätt. De stora mörka ögonen sågo så sorgsna ut, kinderna voro så bleka och tårarna flöto så rikligt, att jag sjelf kände mig halft rörd der jag stod bakom en af de väldiga pelarne, fullt inne i den stämning den högtidliga musiken, rökelsen och de skumma höga hvalfven framkallade.
— "Eigentlich ein famös nettes Kind!" — hörde jag en röst i mitt öra.
Och när jag vände på hufvudet såg jag min reskamrat stå och tvinna sin ena mustasch, med bröstet ut och klackarna ihop, kastande sina mest förföriska blickar på min sorgsna lilla bedjerska.
Svara gjorde jag ej, när jag sakta drog mig öfver till andra sidan af kyrkan — och inte var det Gud fader jag åkallade i de par böner jag i min tur frammumlade.
* * * * *
I de vilda, ödsliga gränsmarkerna mot republiken Honduras hade vi en dag ridit från dagbräckningen till långt in på eftermiddagen. Vägen hade gått genom ett torrt, solförbrändt landskap, hvars enformiga karakter icke afbrutits på minsta sätt. Vatten hade vi icke träffat på sedan flera timmar i de torra bäckar vi passerat, hvarföre också våra hästar voro uttröttade och vi sjelfva så förslöade af hettan och törsten, att vi ej mera brydde oss om någonting, knappast ens sågo oss omkring.
In i bergstrakten hade vi dock kommit och höllo som bäst på med att klättra upp för en höjd af några tusen fot. Vägen slingrade sig i ytterligt branta zigzagkrökningar längs bergväggen, som var betäckt med tät buskskog, nu löflös och grå, men med här och hvar en svag skiftning i ljusrödt eller hvitt, der en eller annan buske eller något litet träd stod i blom.