Luften var glödande het och hettan dallrade öfver marken så att våra värkande ögon i förtviflan sökte någon hvilopunkt, medan doften från de blommande buskarna, kvalmigt sötaktig och kväfvande stark, steg mot hufvudet som ett opiumrus.
Allt efter litet stannade hästarna för att pusta ut i branten. Solen, som baddade rätt på bergväggen, frambragte strömmar af svett från de arma djuren, men vi voro sjelfva alltför trötta och slappa för att stiga af och till fots försöka nå höjden af passet.
Slutligen kommo vi upp på sjelfva krönet — och der var allt med ett slag förändradt. Sjelfva bergstoppen bildade en liten platå, bevuxen med tätt, fint gräs under en dunge af högresta, grönskande barrträd. Vinden strök fram deröfver och förde med sig den härligaste friska doft af kåda och barr — ja, nästan af nord. Tröttheten försvann med ens när jag med en obeskriflig känsla af njutning sög in den gamla, välbekanta doften, den jag på så lång tid ej känt.
Det var som hade jag vaknat. Nu såg jag också den praktfulla, vidsträckta utsigten öfver den vilda bergsnejden och längs en dal, som vidgade sig mil efter mil, begränsad af höga, väldiga ryggar på båda sidor, med vulkanen Momotombos jättekägla och en glimt af Nicaraguasjöns glittrande vatten längst borta vid synranden.
Jag hade stannat min häst och satt försjunken i tankar och minnen, dem den friska, eggande barrdoften kallade fram. De radade upp sig i hundratal, det ena efter det andra, till ett helt bildergalleri inom några minuter, och bragte mig in i en stämning så full af vemodig hågkomst, att så godt som ett intet kunnat narra saltvattnet upp i mina ögon — — —
— "Ein kolossal schneidiger Geruch" — sade reskamratens röst. Han hade hunnit upp också han.
Jag högg till min häst med sporrarna så att det stackars kräket med ett par satser flög bort öfver den lilla platån — och mina tankar voro bra fula. Men jag sade ingenting, hvarken under det långa, besvärliga nedstigandet i dalen eller sedan vi kommit fram till nattkvarteret, der jag i timtal låg och rökte, medan det bländande klara månskenet hindrade mig från att få sömn.
* * * * *
En annan dag hade vi ridit vilse i skogs- och bergsmarkerna, der hundrade vägar korsade hvarandra i alla riktningar, så att snart sagdt blott instinkten hjelpte oss att hålla rätt kosa. När vi efter långt letande slutligen kommo in på rätta stråten igen, var solen redan nära sin nedgång och våra hästar så trötta, att vi måste unna dem ett par timmars rast och fortsätta först sedan månen gått upp.
Det blef en besvärlig färd. Vägen gick berg upp och berg ned, mest genom skog, der skuggorna voro så täta att man blott med möda kunde urskilja den smala stigen. Slutligen kommo vi efter en sista brant stigning upp på en högslätt, som bildade det egentliga passet, och der stodo träden så tätt att vi funno för godt att stiga af och leda hästarna vidare.