En timme ungefär räckte promenaden genom skogen, der man i hvarje nu snafvade öfver trädrötterna, dem det var omöjligt att se i det höga gräset. Så upphör skogen med ens, vi komma ut på en liten gräsbevuxen slätt — och der stannar jag, full af häpen beundran öfver den utsigt som ter sig för min blick.
Tusental fot sänker sig bergväggen i breda, väldiga terasser från den lilla slätten ned mot dalen. Längs denna flyter en ståtlig flod, hvars vatten glimmar som silfver i månskenet. Bortom floden och de odlade fält som kanta den, vidtar skogsmarken igen, sträckande sig i en mörk massa upp längs den bergås, som längst borta reser sig högt mot skyn. Och der står skogen i brand på tre skilda ställen.
Breda, flammande bälten slingra sig genom mörkret, emellanåt skjutande långa, hvassa eldtungor ända upp till sjelfva krönet af bergen, ofvan hvilka tunga, svarta moln af rök hänga nästan orörliga i den lugna nattluften.
Intet ljud af branden når fram till oss och intet annat ljud stör heller den nästan öfverjordiska stillheten i bergsverlden rundt omkring. Månens kalla, hvita ljus belyser hela nejden och framkallar djupt svarta skuggor från de enstaka träd och dungar, hvilka likt mörka jättebuketter teckna sig mot de gröna betesmarkerna nedanför.
Och borta på slätten mellan floden och oss ligger den lilla staden dit vi sträfva, med hvita hus och en kyrka, hvars bizart formade torn höjer sig högt öfver taken omkring och i den skarpa belysningen tecknar sig som en underlig hvit silhouett mot skogen bakom.
Stillheten är så fullständig, lugnet så djupt, tystnaden så högtidlig att hela synen förefaller som en storartad, fantastisk drömbild, den en rörelse, en fläkt kunde förjaga. — "Bei der Prachtaussicht würde ein Gläschen Bier so recht famös schmecken." — Jag vände mig bort från det magiska sceneriet, men jag blef inte ens ond. Jag bara tyckte under nedfärden längs den branta vägen att jag i andanom såg en hop öldrickare der uppe på den lilla fridfulla bergplatån, med väldiga muggar i händerna och tobaksröken bolmande fram mellan rödblonda skägg — och natten derefter drömde jag att jag blef utdrifven från lustgården af en engel med skimrade hvita vingar, uppsnodda mustascher, bena i nacken och pickelhufva.
* * * * *
Ångbåten hade kastat ankar på redden utanför hamnen Acajutla i San Salvador på aftonen efter en dag, så olidligt het att en och hvar gått och suckat efter kvällen, som borde bringa någon svalka.
Nu hade kvällen kommit men utan att medföra den vanliga brisen, och luften var lika tryckande som förut. Passagerarne hade alla samlats uppe på däck och bildade efter vanligheten små grupper, inom hvilka samtalen emellertid denna afton flöto mycket trögt och matt.
Jag satt och pratade med en gammal amerikanska, som rest och sett mycket och nu senast vistats hela vintern i Frankrike och Tyskland, hvilkas båda språk hon talade så väl som trots någon inföding.