Då ljuder ett:
— "So ein rechtes Sauwetter heut' Abend!" —
Den gamla amerikanskan riktar på min reskamrat — ty det är naturligtvis han som ger sina känslor luft — en lång blick, rycker på axlarna och beger sig bort, in i salongen, i det hon i förbifarten hugnar också mig med ett ögonkast af ungefär samma innebörd, men kortare.
Jag sade heller ingenting — men jag kommer mycket väl ihåg hvad jag tänkte.
* * * * *
Ja, mera var det inte jag hade att förtälja om min reskamrat.
UR MIN PORTRÄTTSAMLING.
Antti Ulukka.
Han var när allt gick omkring den bäste arbetaren i hela lägret, ingalunda den flinkaste, men den som ändå i längden uträttade det mesta. Det såg kanske icke så mycket ut, när han med betänksamma tag förde sin hacka eller spade, men i stället höll han heller aldrig upp en minut. Från det ögonblick förmannens hvisselpipa ljöd, till tecken att arbetstimmen var inne, och till dess hornet förkunnade att det var matdags, var han intet annat än en arbetsmaskin, som gick på jemt och utan afbrott.
Och aldrig något förspillande af tiden med onödigt prat dervid. De ord voro öfverhufvudtaget icke många som kommo öfver hans läppar också då han intet hade att göra, och under arbetstiden hände det nästan aldrig att han öppnade munnen för annat ändamål än för att släppa ut röken från pipan, hvilken oföränderligen och alltid hängde i venstra mungipan.